Åkessons apokalyptiska tal lockar den vanlige svenske mannen
FALKENBERG/HALMSTAD/HELSINGBORG. I denna håglösa valrörelse där alla säger att allt står på spel är det bara en partiledare som ägnar sig åt traditionellt kampanjarbete.
Systematiskt har Jimmie Åkesson arbetat sig från Norrbotten och söderut, torgmöte efter torgmöte, och detta borde oroa de andra partiledarna, de som tycks tro att valet avgörs i de ändlösa utfrågningar, dueller och debatter som tv, radio och tidningar bjuder in till.
I går nådde Åkesson Halland och Skåne. Det spöregnade. Förutsättningarna var alltså sämsta tänkbara i ett land som redan är utmattat av politiska utspel, löften och anklagelser.
Men i Falkenberg trotsade uppskattningsvis 200 personer det förfärliga regnet för att lyssna på Åkesson.
Förra veckan var jag ute med Miljöpartiets Gustav Fridolin. Han sa att det var meningslöst med torgmöten. 20 blyga personer hastar förbi. Det ger inget.
Jag var med statsminister Stefan Löfven i Sollefteå, staden där han växte upp. Han brydde sig inte ens om att ha något torgmöte.
Torgmöten är omoderna.
På sin höjd är de utsmyckningar, nostalgiska blinkningar, i valrörelser som utkämpas i medierna.
Men vad säger då Jimmie Åkessons sammankomster i hällande regn? Säg 200 personer i Falkenberg. Antagligen minst lika många i det fasansfulla skyfallet i Halmstad. Och ännu fler i Helsingborg där regnet gjorde ett uppehåll innan det återkom med förnyad kraft.
Polisens insatsledare där vågade sig på en försiktig gissning. 300 åhörare. Kanske var de fler. Säg 400. Jag talade med ett par affärsinnehavare vid torget som sa att de aldrig sett så mycket folk på ett möte.
Fridolin var här för ett tag sedan. Då var åhörarna betydligt färre – 20 stycken, sa en av köpmännen.
Sifferexercisen är en sak, intressant, visst. Men när jag gick runt bland åhörarna i de tre städerna, när jag kryssade mellan gulblå, gula, svarta, grönspräckliga, ljusgröna, vit–svart–röd–blåa och grön–turkos–lila paraplyer, noterade jag något särskilt med publiken.
Jag har varit på många politiska möten. Åkessons åhörare skiljer sig från de vanliga. Inte dramatiskt men de visar något annat, något mycket viktigt.
Där fanns män med kraftiga tatueringar som växte upp ur bålen, över halsarna och ända upp i ansiktena. Det var inte dem jag tänkte.
Inte heller killen i svart tröja med ryggtexten "Sons of Odin", en signal för nazistiska slagskämpar. Inte heller den lustiga detaljen att det i Halmstad tycktes vara ovanligt många män med tröjor och jackor som uttryckte hängivenhet för motorcyklar.
Nej, det som som slog mig var närvaron av den vanlige svenske mannen. Jag såg så många som stod i regnet i arbetskläder.
Snickare. Hantverkare. Tre män i tröjor från samma bilfirma. Män i brandgula skyddskläder. Två i jackor från en elfirma. De hade uppenbarligen gått från jobbet. Tillsammans. För att lyssna på ett valtal.
Åhörarna på politiska möten brukar vara av en annan sort, en annan nyans. Mer städad medelklass.
På Jimmie Åkessons var det arbetarklass. Och ganska mycket ungdomar. De stod på bänkar. De balanserade på cykelställ för att få en skymt av Sverigedemokraternas ledare.
Var detta Folket? De hederliga skattebetalarna? Mannen och kvinnan på gatan? De människor som alla partiledare, från höger till vänster, försöker nå med reklam, tal, affischer, flygblad och brev till hemmen?
Jimmie Åkesson är en politiker som ena stunden kan bräka och flabba om klimatförändringar – ha ha ha! så fint väder vi haft i sommar! – och nästa dag säga att visst tar han klimathotet på allvar.
Han är politikern som kan sitta i en radioutfrågning och kalla värdkanalen P3 för skitkanal, vänsterliberal smörja och säga att han skulle lägga ner den om han vore chef. För att i nästa stund säga: Jag lyssnar faktiskt på P3 ibland, en del humorinslag är ju genialiska.
Möjligen är han en svensk lättmjölksvariant på Donald Trump som sa att han skulle kunna ställa sig på Femte Avenyn i New York och skjuta någon utan att förlora i opinionsundersökningarna.
Möjligen kan Jimmie Åkesson säga vad som helst utan att förlora i opinionsundersökningarna. För precis som Trump står han för en annan sanning än de etablerade politikernas. Och anhängarna älskar honom för det.
Jimmie Åkesson är en apokalyptisk talare. I Falkenberg använde han ordet katastrof åtminstone fem gånger. Ungdomar utan godkända gymnasiebetyg är en annalkande katastrof. Vården: katastrof. Stefan Löfvens regeringsperiod är en katastrof, en komplett katastrof. Och så vidare.
Men det var inte med de svarta färgerna han nådde sin publik, det var när han kom in på Krav och Utvisningar.
– Utländska brottlingar ska utvisas på livstid...
Ja! ropade publiken i Halmstad.
– Om man vill att pojkar och flickor ska vara åtskilda, om man inte vill äta fläskkött i skolan, om jag kommer hit och ska bygga en moské med jättehög minaret – ställer man sådana krav, då får man bo i ett annat land.
Applåder.
Jimmie är redig, sa en kvinna i Helsingborg, en välutbildad kvinna som arbetar på en skola och som inte varit på ett möte med partiledare förut.
Jimmie har sunda värderingar, sa en man som i förra valet röstade på Moderaterna.
Någonstans där framme höll Jimmie Åkesson med små variationer sitt tredje tal för dagen, i den trettioförsta eller trettioandra staden på Sverigeresan:
– Om man ska bygga upp sina gigantiska moskékomplex... ställer man den typen av krav ska man inte bo i Sverige... detta är konfliktlinjen i Sverige i dag... Man tar seden dit man kommer...
Jag stod långt bak och såg honom inte.
Jag tänkte inte längre på Donald Trump. Jag tänkte på Barack Obama. Han vann presidentvalet i USA därför att förmådde utnyttja de sociala medierna.
Det är standardförklaringen. Men det finns en annan också.
Obama gick samtidigt tillbaka till gammaldags kampanjmetoder. Aktivister som knackar dörr. Samtal öga mot öga. Möten.
Det var det verkligt snillrika i en tid av elektroniskt brus och flimmer.
Regnet vräkte ner. Publiken stod kvar. Nästa dag väntade nya torgmöten på Jimmie Åkesson.