Du som är ung, dansa så mycket du bara kan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är ju ingen hemlighet, precis. Alla som känner mig (och många som inte känner mig) vet att jag är tokig i att dansa. Annars gråter jag. Denna längtan eller drift tillhör mitt livs lycka och olycka. En dam i min ålder. Speciellt en svensk dam. Hon får spela bingo och bridge. Golf och tennis.

Hon kan simma och gå promenader men inte dansa. Dansens tillåtna tid är egentligen mycket kort. Det ska vara en tid före giftermålet och fasta sällskap. Sedan "behöver" man inte dansa. Som en man en gång sa till mig (jag var gift med honom):

- Varför ska man hålla på och dra runt på dansgolvet, om man ändå har någon att ligga med?

Jag säger mig att det måste vara en mycket manlig synpunkt. Och eftersom det fortfarande är män som bjuder upp när det är dans och män alltså tänker som män, så utgår dom ifrån, att om jag går in i en danslokal, så är det för att jag behöver en karl, naturligtvis. Män som går ut för att dansa, går ut för att få tag i ett ligg.

Detta utgår man också ifrån när man annonserar ut stadens dansbegivenheter. Speciellt när man vänder sig "till oss över trettio". Vi vill hålla i varann, när vi dansar. Vi vill ha lugn, kramvänlig musik. Damer i den åldern vill inte först och främst röra sig efter musik. Nej, dom vill bli tryckta, klämda, pressade mot någon som luktar sprit, tobak och armsvett. Någon som dom inte känner. Men snart, om det behagar honom, så ska hon få bli närmare bekant:

- Kom så går vi, jag har min bil runt hörnet.

På alla språk vill herrar på svensk danssalong fort hitta någon så att dom slipper dansa längre. För dansen var bara medlet, aldrig målet. Aldrig något som var roligt i sig.

Men då och då händer det att man ser män dansa för att dom tycker det är roligt. Jag såg det i Västindien en gång. Och i Chile, i Santiago. I en ful, iskall lokal dansade gubbar med överrockarna på. Där dansade äldre, feta damer av inte helt ärbart slag. Ingen var rik och ingen var vacker, men min Gud, vad dom dansade. Jag också. Det var en snabb, intensiv dans. En rytm som kändes i varje hårstrå, längst ut i smånaglarna. Det var i och för sig danser som jag inte kunde stegen till, men det gjorde ingenting. Jag dansade ändå och alla var lyckliga över att jag ville vara med och dansa. Det märkliga med dans är ju att man inte blir tröttare ju längre man dansar, tvärtom, av att dansa blir man lätt, varm och berusad. Jag tror säkert att det skulle gå att medicinskt förklara varför. Allt det här gäller mest fri dans, där man dansar utan att bli hållen i. Det är då man bäst kan komma loss och verkligen dansa som man vill och känner det. Men inte får vi över trettio ...

På diskoteken är dom mellan tolv och sexton, säger dom som är tjugo och menar sig vara för gamla. Men det är inte så att alla dansar bara för att dom är unga. Det är en typiskt medelålders fördom. Unga människor (men mest de unga männen förstås) föredrar ofta att sitta stilla med en öl eller fem.

Jag var på en större bjudning med två generationer. Ungdomarna satt och åt en trappa upp och gamlingarna satt där nere och sen skulle man röja så att ungdomarna fick dansa, sa värdinnan.

Trodde hon ja, det blev det något till åren komna värdfolket och jag och en ung man som dansade. Dom andra satt vid rödvinet och talade politik tills morgonen grydde över bergen. Så var det medan jag ännu hade friska fötter. Sen fem år har jag en obotlig skada i dem. Nu kan jag aldrig dansa mer. Du som är ung och frisk, dansa på, så mycket du bara kan.

Kerstin Thorvall