Politikernas plan för de gamla - nerprioritering

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort"

Häromkvällen fylldes tv-rutan med sånt som i första hand skulle rivas. Det kallades för att prioritera ner och detta handlade då framför allt om gamla och sjuka människor. Politikerna som presenterade detta program var unga och odödliga.

Det var på en gång starkt realistiskt och science fiction. Gamla och skröpliga som inte i något avseende var lönsamma och bodde i något sorts äldreboende där sjukvård ingick, riskerade alla att nästa dag flyttas upp till någon hemlig vindsvåning där de skulle placeras i sängar och svältas ut eftersom de var i livets slutskede.

Ett framsynt program för något halvår sen visade just en sådan vårdinrättning för äldre, dit släktingar kom resande med sherry och tårta och en ny vacker schal för att fira faster Jenny på 85-årsdagen. På institutionen kände man inte till denna tant - nej, sa de, i så fall hade hon flyttat för ganska länge sen. Men släktingarna gav sig inte. Den mest energiska och orädda i sällskapet krävde att få gå husesyn - och se: där uppe under taket låg utmärglade människor av båda könen som verkligen inte såg ut att må bra. Utmärglade och förvirrade. Darrande gamla händer sträcktes mot besökaren som omedelbart satte fart och raggade fram en undersköterska, som med fara för sitt liv informerade om att överläkaren sedan en tid tillbaka lade de gamla i detta dödens väntrum där de varken fick mat, vatten eller mediciner. De hade placerats här av sparskäl. Som döda kostade de inte längre kommunen något.

Karin Jonsson hittade alltså här sin älskade gammelfaster i ett så utmärglat tillstånd att hon nästan var omöjlig att känna igen. Karin Jonsson var kommunalpolitiker på hemmaplan och van att ta i. Hon såg till att faster Jenny fick näringsdropp och så småningom blev pigg nog att föras ner till sin egen födelsedagsfest, där hon glupskt stoppade i sig gräddtårta.

Jag tror att överläkaren fick någon sorts officiell anmärkning, men jag vet inte hur pass allvarlig den var.

Häromkvällen nämligen var det på tv ett program som handlade om hur man nu var igång att prioritera ner vården av vissa sjukdomar, vanliga vardagliga besvär som ryggskott och ont i öronen skulle inte längre betalas av sjukkassan. Prioriteras ner alltså. Programmet hade en ton av science fiction, frampratad av reportertorra röster.

Men själv påmindes jag om ett krönikeämne som jag låtit ligga på grund av dess makabra grundton. Nu fanns det där fixt och färdigt att dra fram i ljuset.

Vi ser ett stort vackert tält på Sergels torg. Det spelas musik av äldre datum där inne. I tältet sitter glada tanter och dricker kaffe till prinsesstårta och Harry Brandelius "Nej, lyckan är inte alls det som du tror, inga stora bevingade ord""

Uppsluppen och gemytlig stämning, tack, gärna en tårtbit till - och just där kopplas gasen på genom de osynliga rören i takhöjd och efter en kvart har alla tanter stupat med ansiktena i prinsesstårtan.

De forslas bort i färgglada påsar eller hellre i festblanka stora limousiner. Ingen av tanterna har överlevt. Alltså kan ingen skvallra. Alla inblandade i aktionen har tystnadsplikt, ingen press har varit närvarande. Projektet har nämnts i förbigående som ett trevligt avbrott i de gamlas enformiga vardag. På natten fälls ett jättetäcke av säckväv över Sergels torg och i natten saneras spåren efter massmordet.

Här tryter min fantasi.

Men eftersom korruption och laglöshet är förutsättningar för en sådan aktion kommer det inte att vara någon svårighet att också nästa söndag bjuda tanter på tårta, Harry Brandelius och död.

Nerprioritering kallas det.

Kerstin Thorvall