Lösningen för en redaktionskultur som tillåtits gå överstyr
Jag skulle fylla 25 när jag klev in på Aftonbladets redaktion för första gången för att göra praktik följt av sommarvikariat år 2006. Det var spännande och lite läskigt, ett jättesteg från det student- och jobba på krogen-liv som jag varvat efter gymnasiet och fram tills dess.
Men en sak kände jag direkt igen från tidigare: Det var väldigt mycket fest.
Eftersom arbetsskiften på en kvällstidning inte tar någon hänsyn till helg eller vardag fanns det alltid några som gick ut efter jobbet. Man började ju ändå aldrig före lunch dagen därpå.
Kanske gjorde det rentav övergången från ung till halvvuxen lite enklare; det var inte så jävla gravallvarligt, det här med ett välbetalt (nåja) heltidsjobb.
Jag blev ändå smått chockad av den höga alkoholkonsumtionen på jobbet.
Det här var många år efter att svenska kvällstidningsjournalister slutat gömma brännvinsflaskor i skrivbordslådorna på redaktionen. Däremot anordnade tidningen en strid ström av evenemang på arbetstid där ölen och vinet flödade. Välkommen på vårpub (kl 16 i matsalen på sista våning, tre drinkbiljetter ingår!), välkommen på sommarpub (de som vill går vidare efteråt!), välkommen till Det är tio år sedan vi gick om Expressen-fest (det VAR en jätterolig kväll), välkommen på kickoff med obligatorisk övernattning (och fri bar!). Och så vidare.
Om folk blev fulla?
Jo tack.
Det var ju hela poängen.
Chefer, vikarier, redaktörer och profilerade skribenter blandades vid borden och baren. Det var nästan alltid roligt. Men det kom alltid en dagen efter. Ett axplock ur minnet:
En högt uppsatt (gift) chef som, mycket berusad, grovhånglade med en anställd inför halva personalstyrkan och fick göra offentlig avbön.
En mellanchef som anklagade en överordnad för att ha tafsat på henne på en fest.
En manlig kollega som blev anmäld för sexuellt ofredande på lokal.
Och allteftersom lärde man sig vem som kunde slå om till oigenkännlighet efter fyra öl, vem som försökte med alla vikarier på fyllan och vem som hade satt på någon på marknadsavdelningen i en skrubb på våning fem (höhö).
Den här kulturen var inget unikt för Aftonbladet. Ungefär så här lät det på de flesta mediearbetsplatser i Stockholm.
I början av förra veckan började #metoo-vågen sin dånande framfart på sociala medier som en följd av Harvey Weinstein-skandalen i USA. När den nådde Sverige blev en trio kända svenska män, däribland en kollega på tidningen, först att svepas med. I onsdags drog tsunamin rakt in på Aftonbladets redaktionsgolv, efter ett reportage i Dagens Nyheter med detaljerade vittnesmål om en inrökt, sexistisk och – om ni tillåter ett moralord – djupt degenererad arbetsmiljö.
Jag har frilansat för Aftonbladet sedan 2008 och inte besökt redaktionen mer än ett par, tre gånger per år sedan dess, och jag vet att det skurits ner på det sanktionerade supandet och drinkbiljetterna. Däremot har jag sett en rad medarbetare med uppenbara missbruksproblem få hållas tills de bokstavligen lagts in på torken eller på olika sätt åkt dit.
De senaste dagarna har det pratats mycket jargong och attityder inom svensk media. Fylla är förstås aldrig en förmildrande omständighet vid sexuella trakasserier och det går ingen spikrak linje mellan graden av alkoholintag och exempelvis våldtäkt. Men över hälften av gärningsmännen vid sexualbrott är påverkade av något och journalister räknas dessutom som en typisk riskyrkesgrupp för drog- och alkoholberoende.
Om ledningen är seriös med ambitionerna att rensa upp i en kultur som alltid tillåtits gå överstyr ska de kanske börja i den här änden.
Ledsen att förstöra festen.