Man måste få hålla på vilket lag man vill
Om vi varit grabbar i tonåren, eller om vi har tonårssöner, vet vi att tonåren är en tid då grabbar lätt virrar till det för sig.
Tonårsgrabbar dricker för många öl och blir fulla. De proppar i sig för många videorullar och ger gymmet för många timmar. I politiken hamnar de lätt så långt ut det går att komma, de blir nynazister, maoister, veganer och militanta antiglobalister med stenar i händerna, skit samma, huvudsaken är att det är engagemang. Det är finnar, flottigt hår och konstiga kläder. Det är Kerouac och Dagerman, bilkörning i för hög fart och inte sällan är bilen knyckt. Det är fascination av idrottsstjärnor som tjänar hejdlöst med pengar och dyrkan av Hare Krishna. Det är punkare hit och proggare dit. Det är hasch, amfetamin och sätta på brudar. Det är en ålder då man bryter med Gud - eller b y t e r Gud.
Det är därför vi älskar våra tonårssöner - och ligger vakna om natten och är rädda för att de ska göra sig illa.
I det perspektivet är det som hänt John Walker inte så konstigt. Walker är den unge amerikan som "på jakt efter mening" konverterade till islam, studerade på en koranskola i Jemen, anslöt sig till talibanerna, kom i kontakt med al-Qaida, prisades av Usama bin Ladin, deltog i kriget mot sina landsmän, överlevde en fängelsemassaker och nu står inför rätta för sina handlingar.
Brottet? Att ha krigat på den sida som förlorat.
Naturligtvis kan man - som så ofta när det gäller våra tonårsgrabbar - ifrågasätta Walkers förstånd. Vad fann han för gott hos de kvinnoförtryckande mullorna? Var Usamas beröm något att sträva efter? Är Kandahar så mycket häftigare än San Francisco?
Men på en punkt håller jag starkt på Walker, nämligen hans rätt att låta sig värvas av den klubb han föredrar och att den klubben får ha sin hemvist i vilket land som helst.
Så är det i fotboll. Så är det i hockey. Varför skulle det inte vara likadant i krig? Klappar ditt hjärta för talibaner får du också kriga på deras sida.
I den globala eran rör vi oss allt mera självklart och obehindrat över gränser. Svennis kan leda engelska landslaget och möta Sverige utan att för den skull kallas landsförrädare. En finne kan ringa på sin Ericssonmobil och säga att den är lika bra som en Nokia. Lasse Hallström gör sina prisade filmer i Hollywood. Fransmän smackar belåtet, när de dricker australiskt vin. Amerikanska pensionsfonder investerar i Sverige. Tyska industrimän köper hela Rolls-Royce.
Helt okej. Det känns befriande att nationalism är reducerat till tönteri.
Men, säger ni, man kan väl ändå inte kriga för ett annat land?
Visst kan man. Det har förekommit genom hela historien att människor krigar för betalning. Unga män ur ghurkafolket i Nepal blir respekterade soldater i brittiska armén. Franska främlingslegionen är just vad namnet säger, soldater värvade från utlandet. Och det är schweiziska soldater som står på post i påvens garde i Vatikanstaten.
Det är i historien också vanligt att människor - även svenskar - av idealism "byter klubb". Norrlänningar strömmade till det nybildade Sovjet för att hjälpa de röda mot de vita. En ansenlig skara svenskar anslöt sig, som dokumenterats av Bosse Schön, till Hitlers bataljoner. Svenska frivilliga stred i Spanien för republiken och mot Franco. Det är faktiskt undantag att ingen svensk - för pengar eller av gott hjärta - ställde upp med vapen i hand för Vietnam.
Den unge John Walker får stå till svars för att han som en ungdomlig virrpotta anslöt sig till en sällsynt motbjudande grupp hatfyllda människor, som tillika hade oturen att förlora. Han ska behandlas som de andra talibanerna.
Men låt oss slippa skenheligt snack om att han "svek sitt fosterland". Det är en gammalmodig föreställning att man låter sig födas till en speciell relation med ett land.
Det är en grundläggande mänsklig rättighet att hålla på vilket lag man vill.