I Djursholm ser alla ut på samma sätt och en moppe kostar 200 000 kronor
Djursholm, en mil från mitt hem inne i stan, lagom avstånd för en cykeltur när man är ledig. Lill–Jansskogen. Universitetet. Sedan löper cykelbanan bredvid motorvägen och den dammiga, dånande biltrafiken.
Djursholm. Tystnad. Så fort jag kommer hit känner jag att jag befinner mig i en annan värld. Människorna ser annorlunda ut, de är proprare. Villorna är också annorlunda, en del är små slott.
Varje stadsdel och förort har sina särpräglande drag, vissa mer än andra. En gång skrev jag att Husby för tankarna till Mellanöstern och Nordafrika och fick skäll i sociala media ty så får man inte skriva.
Djursholm påminner om stadsdelen Wannsee i Berlin. Villornas stil och storlek. De glest trafikerade gatorna mellan stora, trivsamma trädgårdar. Men befolkningen är nog yngre här än i Wannsee.
Påfallande många unga män, eller snarare skolgossar i tonåren, har bakåtkammat hår, så kallat backslick. Under en timme ser jag representanter för dessa unga män färdas i mopedbilar, de välbeställda tonåringarnas svar på landsbygdens Epa-traktorer.
En mopedbil ser ut som en liten personbil, får framföras i 45 kilometer i timmen och kan kosta 170 000 kronor. Alla är inte små. Jag ser en cabriolet som liknar en Hummer som krympt i tvätten och tappat taket. Det är en Minihummer, klassad som moped. Pris med extrautrustning: 230 000 kronor.
Tre unga män med backslick färdas i Minihummern. Det är måndag men kanske lov från skolan?
Bara en gång har jag varit inne i ett hus här. Finansmannen och bokförläggaren Tomas Fischer hade en jättekåk nere vid Strandvägen. Det var före finanskrisen på 90–talet. Tomas klagade på att snickarna inte riktigt lyckats med inredningen i hans bibliotek men jag kunde inte se något fel.
Jag har inte pratat med Tomas sedan skattemyndigheten upptaxerade honom med 100 miljoner kronor för oredovisade konton i Lichtenstein.
Alltid lika slagfärdig skrev han i en debattartikel:
Problemet är inte skatteparadisen. Problemet är att det finns så många skattehelveten.
Jag har stått på tröskeln till en annan jättekåk också, hemma hos en direktör i Nobel Industrier. Det måste ha gällt Bofors smuggling av krut till Iran, jag ville ha en kommentar till något nytt som avslöjats om olagligheterna. Det pågick bjudning i huset. Direktören kom till dörren. Jag minns hans artighet och återhållna avsky.
Professor Mikael Holmqvists banbrytande studie "Djursholm, Sveriges ledarsamhälle" berättar att konsumtionen av potenshöjande medel är betydligt högre här än i resten av landet. Hm!
Det för tankarna till en av mina favoritkolumnister, den förmögne, rolige och arrogante Taki som skriver i brittiska Spectator. Om allmänheten får veta hur roligt de rika har det skulle det bli revolution, sa han en gång.
Tre saker utmärker Djursholm, Sveriges förnämsta stadsdel: villornas storlek, tystnaden och att alla ser likadana ut. Tonåringarna ser likadana ut som de medelålders och de medelålders ser likadana ut som åldringarna.
Jag cyklar längs vattnet och sedan upp genom samhället och försöker kika in bakom de höga, täta häckarna. En man står på en garageuppfart och tvättar en Porsche.