Politiksnacket om att stänga Öresundsbron blev droppen
Jag önskar mig riktigt tråkiga politiker. Sådana som nästan är immuna mot idéer. Som lite torrt påpekar, när någon nämner ”visioner”, att ett par synonymer till ”visionär” är ”andeskådare” och ”klärvoajant”. Som betraktar omvärlden med tålmodigt överseende, utan att nervöst ändra kurs. Som inte känner en oemotståndlig lust att experimentera.
Snacket om att stänga Öresundsbron var droppen. Är det verkligen meningen att vi bara ska nicka och humma något om ”handlingskraft”? Ska vi inte låtsas om att samma politiker som nu vill stoppa pendlande danskar, nyss ansåg att helöppna spjäll var det enda humana?
Jag vet inte vad det är med svenska politiker. De pratar om hållbarhet, men de är själva oförmögna att fatta beslut som håller mer än några månader. I stort och smått intygar de det ena och det andra: Vi kan klara oss utan försvaret. Ingen behöver oroa sig för pensionen. Det är vettigt att låta miljöpartiet bestämma över flykting- och invandringspolitiken.
När det sedan börjar knaka i fogarna, håller de fast vid det ohållbara så länge de kan. När de måste släppa, kastar de sig handlöst åt andra hållet och klänger sig fast där i stället. Det enda de skyr är en vettig, vardaglig mitt.
Stäng Öresundsbron? Jimmie Åkesson måste ha uteslutit medlemmar för mindre extrema åsikter än så.
Det här är mer än ett lustigt spektakel. Jag hör inte till dem som sitter hemma och mysryser åt prognoser om ”samhällskollaps”. Samhället är segare än man tror. Men det är klart att det är enklare att få saker att fungera om man vet ungefär vad som gäller. Om man slipper vakna upp till en helt ny verklighet var fjortonde dag, på grund av att statens representanter kastat sig från en ytterlighet till en annan.
Just nu ägnar sig staten mestadels åt att skapa osäkerhet och oro. Vi har en riksbank som anser att stabiliteten kräver att den gör ekonomin instabil, genom att driva en helt oprövad minusräntepolitik. Vi har en bostadspolitik som inte ger några bostäder och en polis som inte har tid att lösa brott. Och längst upp i toppen har vi politiker som ängsligt omfamnar omväxlande extremer.
Vi ska ge oss själva en klapp på axeln. För det är vi, tråkiga, förutsägbara människor som gör att det inte går alldeles åt helsike.