Amerikansk skräp-tv på högsta nivå

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har vid några tillfällen råkat se en Oprah- och Dr Phil-liknande tv-serie som heter "The Doctors". Jag skriver "råkat", eftersom det är något av det äckligaste och sjukaste jag sett.

Vid första anblicken verkar programmet vara ett seriöst, allvetande, informativt "Fråga Doktorn" i amerikansk tappning.

Det består av publik, en massa vinjetter samt en scen med tre läkare på: först en som verkar vara allmänläkare, ser ut som en kendocka och även agerar programledare. I mitten sitter en petit, liten, mörkhyad kvinna som inte gör så mycket väsen av sig och sist men inte minst har vi en äldre, perfekt tillrättalagd herre som är (och verkligen ser ut som en) plastikkirurg. (Som om det skulle motsvara en tredjedel av sjukdomsfallen.)

Dessa ingår hur som helst i en stående panel som tar sig an en massa tittarmejl och "case", alltså "fall" i vilka personer med olika historier berättar och gråter efter hjälp i filmade inslag som sedan följs upp i studion. Det kan börja med en hjärtskärande story om en kvinna som just överlevt cancer, sedan om ett barn med en hjärnåkomma, för att i nästa ögonblick svänga över till en man som tycker att hans fru har fått för små bröst med tiden. Sådan sjuk blandning!

Denne man befinner sig sen, visar det sig, med sin fru (ja, hon med de för små brösten) i publiken. Mannen ställer sig upp och berättar helhjärtat om "sitt problem". Frun sitter bredvid och ler stelt. Eftersom detta är plastikkirurgens bord tar han till orda, berättar om att alla män ju är väldigt noga med kvinnors bröststorlek och så säger han skrattande att såklart kan han "hjälpa" mannen, det är ju en "piece of cake". Men?

Vill ingen fråga frun? Vill ingen veta hur hon känner, vad hon tänker, om hon gillar att bli uthängd såhär, eller om hon, hör och häpna: kanske till och med gillar sina små bröst?! Hon är ingen "piece of cake", hon är ju för fasen en livs levande, frisk kvinna som det plötsligt ska skäras i!

Är det bara jag som fortfarande reagerar? Har det verkligen redan hänt? Är ett ansiktslyft som att springa till hörnan och köpa mjölk och en bröstförstoring som ett besök hos frissan?

Är jag ensam om att fortfarande tänka att vi är skyldiga oss själva kärlek oavsett vårt yttre? Att åldrande är en naturlig och fin del av livet? Att all denna fixering och likriktning gör oss illa? Är jag omodern? Showen fortlöpte sedan i en diskussion om hur man bäst kan fettsuga en man så att det ser ut som om han har en tvättbräda. För att avslutas med öroninflammationer.