Var är samhället i kvinnors upprättelse?

avFrida Söderlund

KOLUMNISTER

Hon tittar ner på pappret framför sig, säger;
”Vart var alla feminister när min Josa utplånades bit för bit?”.

Det finns en fråga till.

Var är samhället för alla utsatta kvinnor?

Det fanns ingen som sa det – då.

Som sa ”me too” eller ”jag också” när Josefin Nilsson reste sig upp i den där rättssalen för att berätta.

I stället var det tyst.

SVT:s dokumentär om Ainbusk-sångerskan, som släpptes i fredags, handlar inte bara om en systers sorg – utan också om en kvinna som vill få upprättelse. Som vill få upprättelse för den fysiska och psykiska misshandel hon utsattes för av en person hon hade en relation med.

22 år efter tystnaden brinner ljusen mot en grå vägg, tända av ett hundratal kvinnor i manifestation. De som inte var där då är här nu.

Men Josefin finns inte kvar.

Enligt siffror från BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har var femte person i Sverige någon gång i sitt liv utsatts för brott i en nära relation. Det är vanligare att kvinnor utsätts för grövre våld och av de misstänkta gärningsmännen 2017 var 97 procent just – män. En rapport från 2015 visar dessutom på att i åldrarna 16 till 24 år har 18 procent någon gång utsatts för systematiska kränkningar, hot, misshandel eller sexualbrott av en nuvarande eller före detta partner.

Oavsett ålder finns en gemensam nämnare: De flesta anmäler inte, utan anser att händelsen var en ”småsak”.

Josefin Nilsson anmälde. Hon såg det inte som en småsak.

Då kan inte heller vi göra det.

För det finns fler, som Josefin. Det finns fler historier och spruckna väggar och trasiga kroppar. Det finns fler som reser sig upp i en rättssal en första gång men inte riktigt orkar en andra. Som utsätts för våld där omgivningen ser, men inget gör.

En, två, tre, fyra – hon.

Sex, sju, åtta, nio – hon.

Hannes Holm säger i dokumentären att det var ”solklart” vad som hände. Benny Andersson säger att det är ”värdefullt” att människor får veta vad hon utsattes för. Men vad betyder det om vi inget gör?

För det finns fler, det finns så många fler.

Fler som utsätts för våld i nära relationer. Josefin visste det och hon ville berätta. Hon reste sig ensam i en rättssal i slutet på 90-talet och det hon aldrig hann berätta själv berättas ett och ett halvt år efter att en hel värld sagt ”me too” – ”jag också”.

Och om vi inte lyssnar nu, om vi låter det gå 22 år för nästa kvinna, vad är det för samhälle vi bygger då?

Vi måste vara räddare för gärningsmännen än för att möta sanningen i kvinnors historier. Vi måste vara räddare för tystnaden än för att säga ifrån. Vi måste bli ett samhälle som sluter upp och inte backar undan.

Josefin är död, men hennes röst lever igen. Och om vi inte lyssnade innan måste vi göra det nu.

En syster som blev kvar undrar ”vart var feministerna för min Josa?”.

Här, vi är här nu.

Men nästa fråga kvarstår – var är samhället för var femte ”Josa” där ute?

Var är samhället vid våldsbrott där majoriteten av de som inte anmäler ser det som en ”småsak”?

Var är samhället och rättssäkerheten och upprättelsen när statistik från BRÅ gällande de yngstas utsatthet visar på en viss ökning efter 2015, men att de inte riktigt vet om det är en tillfällighet – eller dit vi är på väg?

Var är samhället för alla som utsätts för våld i nära relationer?

Det måste vara här.

Och det måste vara nu.