I ett rättssystem med jury hade inga SD:are släppts in i domstolen
Ett system där brottsmisstänkta judar skulle ställas inför nazistiska domare förespråkas av ingen. Tvärtom skulle man riskfritt våga gissa att alla ickenazister skulle finna en sådan ordning direkt vämjelig.
Likväl har vi en sådan ordning i Sverige där SD:are i takt med partiets växande storlek fyller allt fler domarplatser i svenska domstolar.
En nämndemans röst väger lika tungt i domstolen som en juristdomares. I de fall där tre nämndemän överröstat de två juristdomarna, som i ett par groteska terroristmål i Göteborg, kan samhället visserligen korrigera domen i en ny förhandling i hovrätten, där riktiga domare är i majoritet. Men det märkliga med det svenska systemet är inte inslaget av en folklig representation, det återfinns i lika hög grad i länder med jurysystem. Den svenska specialiteten är, underligt nog, att folkets representanter måste bestå av politiker, följaktligen till och med SD:are.
I länder med jurysystem skulle inga SD:are släppas in i domstolen eftersom de vore diskvalificerade från början. Inom ett demokratiskt rättssystem kan man inte acceptera domare som har föreställningar om samband mellan etnicitet och brottslighet. Den amerikan som anser att människor med svart skinn är mer brottsbenägna i allmänhet och mer våldtäktsbenägna i synnerhet än människor med vitt skinn duger inte som juryman och sorteras i görligaste mån bort när en jury skall utses.
Men eftersom Sverigedemokraterna utser sina egna nämndemän finns inget motsvarande filter hos oss. Och eftersom just den sortens etnicitet, som SD:arna är särskilt negativa eller hatiska mot, är kraftigt överrepresenterad bland misstänkta förbrytare så förvärras problemet.
Våra domstolar fylls på med domare som på fullkomligt allvar anser att araber är mer brottsbenägna i allmänhet och disponerade för våldtäkt i synnerhet. I den sverigedemokratiska analysen är som bekant förklaringen till denna obalans etnisk eller kulturell snarare än verklighetens socioekonomiska skäl.
Frågan om sverigedemokratiska nämndemän dömer hårdare om den tilltalade tillhör rasfienden kan visserligen ses som närmast retorisk, eftersom det är självklart. Men dessutom har saken faktiskt undersökts vetenskapligt och statistiskt vid Handelshögskolan i Göteborg 2015. Den undersökningen slog fast att sannolikheten för fällande dom ökade med 17 procent om det satt en SD:are i nämnden och den tilltalade var arab.
I en undersökning där DAT (Den Andra Tidningen) och Researchgruppen granskade 6 000 nämndemän 2015 fann man ett helt knippe sverigedemokratiska nämndemän som ägnade sig åt omfattande näthat mot invandrare och flyktingar. En nämndeman som dömer i migrationsärenden hade till exempel skrivit att Sverige är ett land med ”vit befolkning och så skall det förbli”.
Till detta kommer all den förtret som denna typ av nämndemän ställer till med när de genom rasistiska eller förhandsdömande uttalanden åstadkommer ogiltiga rättegångar som måste tas om.
Varför bibehålls nu detta orimliga system? Det finns en sympatisk och en osympatisk förklaring.
Det folkliga inflytandet har en lång tradition i Sveriges domstolsväsen, ända sen medeltiden om man så vill. Tanken är att ingen skall kunna hängas i tysthet, att domarna inte skall kunna mygla.
Och den tanken är förstås sympatisk. Det är bara det att den folkliga insynen i den dömande makten sen mer än hundra år faktiskt sköts betydligt effektivare av massmedier.
Den osympatiska förklaringen till att detta föråldrade system bibehålls är att de politiska partierna får tillgång till 8 000 jobb som de kan belöna sina medlemmar med, i synnerhet dem som inte kunde göra karriär till de fetare köttgrytorna.
Och det vore tekniskt besvärligt att införa lagliga hinder mot just sverigedemokratiska nämndemän.
De demokratiska partierna kan inte vara omedvetna om olägenheterna med att släppa in detta växande antal SD:are i våra domstolar. Men ändå vill de behålla systemet för att kunna belöna egna partimedlemmar med extraknäck. Varje försök att avskaffa eller åtminstone reducera nämndemannasystemet stöter på stort och enigt motstånd
i riksdagen. De demokratiska partierna anser alltså att lite svinn i rättssäkerheten får man räkna med i förhållande till fördelen att kunna belöna de egna partimedlemmarna.
Som skattebetalare tvingas vi under överskådlig framtid att finansiera ett alltmer korrupt domstolsväsende med uppenbart jäviga domare. Det är en mycket dyster slutsats, men hur mycket jag än försöker önsketänka hamnar jag bara där.
För övrigt anser jag att ...
… även liberala politiker ibland kan hamna fullkomligt rätt. Som kvinnoförbundarna Gulan Avci, Maria Nilsson och Cecilia Elving som försöker få med sig partiet på ett totalförbud mot de antidemokratiska religiösa privatskolorna.
… diskussionen om hur man måste ”reformera” PPM-systemet ter sig allt mer absurd. Ett system som innebär att pensionssparare luras på sina pengar av yrkesspekulanter, skojare och förbrytare skall inte ”reformeras”. Det skall avskaffas.