Att öppet tro på Allah gör dig till måltavla för hat

14.53 7/4 2017. Ett ögonblick av frusen tid som etsat sig fast i historien. Jag gick med min två månader gamla dotter i vagnen. All kollektivtrafik slocknade. Rykten och desinformation spreds via sociala medier. Telefonen vibrerade konstant av sms från vänner och familj som ville veta att man var ok. Att man levde. Plötsligt vilade mina hemkära gator i ett dimmigt mörker. Den kollektiva sinnesstämningen var fylld av ångest och rädsla. 

 

Minns du känslan som du hade efter terrorattentatet på Drottninggatan? 

Hur kändes den?

Var du rädd för ditt liv? Fick du panik? Sorg? Jag minns att många sa att de kände hopp- och maktlöshet. Det som inte fick hända hade hänt och såklart utan förvarning. Ingen hade kunnat förutse att en lastbil skulle komma dundrande ner för Drottninggatan och krascha rakt in i vår svenska trygghet. Jag minns att jag kände oro. 

 

I fredags klev högerextremisten Brenton Tarrant in i två olika moskéer på jummah (fredagsbönen) med målet att ta livet av så många som möjligt och samtidigt försätta världens muslimer i skräck. Han hälsades i dörren med ett hjärtligt ”hej min broder”, sedan började han skjuta. Han sköt människor som vore det ett tv-spel. Han filmade sig själv och sände live via Facebook. Dådet var skräddarsytt för att bli viralt. När Tarrant var klar hade han berövat 50 oskyldiga människor livet. Det yngsta offret var en treårig liten pojke. 

50 lealösa kroppar förstörda av kulor. Och samtidigt, en hel muslimsk värld försatt i panik. Sorg. Hopplöshet. Maktlöshet. Terror. 

 

Efter dådet hör vi en australisk senator skylla händelsen på Nya Zeelands flyktingpolitik. I internationell och svensk media ställs dådet mot tidigare radikalislamistiska attacker. Mördaren själv refererade till Drottninggatan i ett publicerat manifest. Man förskjuter ansvaret till gruppen muslimer, istället för gruppen som mannen själv tillhör – radikaliserade högerextrema vita män. 

Hälften av min familj är muslimer. Jag är själv inte troende, om något så är jag döpt och konfirmerad inom den kristna tron men jag praktiserar ingen religion i mitt vardagsliv. Jag försöker förstå hur det känns att tillhöra en tro som automatiskt gör dig till måltavla för hat. Att tillhöra en religion som oavkortat ökar risken för att du ska utsättas för fördomar, diskriminering, våld och i för många fall – döden. Att öppet tro på Allah innebär en risk att dö en för tidig onaturlig död.

 

Förra veckans händelser i Christchurch var inte ett isolerat fall där en radikaliserad ensamvarg fick en flipp. Jag skriver så för det är ofta så det brukar låta när vita män skjuter ihjäl människor i skolor, kyrkor eller moskéer. Det är ingen slump eller olyckshändelse. 

Det är en extrem form av hat och islamofobi som muslimer utsätts för världen över dagligen. Att muslimska kvinnor får sina slöjor avdragna i Sverige, att man tvingar av burkinin från en kvinna på stranden i Nice, upprepade fall av sprayade hakkors och bränder i svenska moskéer, Donald Trumps så kallade ”muslim ban”, att högerextrema partier breder ut sig i olika parlament runtom i världen, att svensk media fortsätter bygga på bilden att invandrare är mer benägna att våldta. Allt detta är olika uttryck för samma hat som drev Tarrant till att mörda. 

Och känslan efter Drottninggatan. Den hemska, vidriga, smärtsamma känslan av total otrygghet. Den känslan tänker jag mig att jag hade haft ofta, om jag tillbad den gud som min familj tillber. Om jag hade valt att bära slöja, som så många modiga troende tjejer och kvinnor gör. 

 

Att vara muslim idag är att kämpa mot hat. Tänk att våga återvända till fredagsbönen med vetskap om att symbolvärdet att attackera just denna plats är otroligt högt. Tänk att leva med en befogad känsla av terror och ändå orka fortsätta tro på kärleken och fortsätta hälsa på okända människor med ett ”hej min broder”.