De sysslar med genus och normkritik – men förstår det inte själva
Damares Alves är inte bara Brasiliens nya minister för mänskliga rättigheter, hon ansvarar också för landets jämställdhetsfrågor.
Nyligen bjöd hon på ett citat: ”En ny era har börjat i Brasilien, pojkar klär sig i blått och flickor i rosa”.
Alves är inte ensam. I likhet med flertalet konservativa världen över varnar hon för den så kallade genusideologin.
Värst är dess påstådda kyrkor: genusvetenskapen och identitetspolitiken, som ska ha tagit över både universitet, myndigheter och förskolor.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor avfärdar exempelvis Miljöpartiets normkritiska läroplan i förskolan som genusflum. Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi menar i sin tur att genusvetenskapen är korrumperad av radikala och ovetenskapliga idéer.
Lite längre högerut drömmer Sverigedemokraterna om ett könspolitiskt styre som påminner om det nya brasilianska. På samma meridian finns en växande undervegetation av alternativa högerförespråkare som föraktar de män som inte äter fläskstek (utan sallad) på daglig basis.
Öknamnet är soyboys, sojapojkar. Ursprunget är troligen de studier, vilka förvisso har låg evidens, som visar att hög sojakonsumtion kan leda till förstorade bröst och erektionsproblem. Sojatäta livsmedel, som tofu och sojamjölk, är som populärast bland vegetarianer.
Så vilka, förutom Adolf Hitler, skippar köttet?
Jo, de som väljer att elcykla framför att köra stadsjeep. De som åker på tågsemester och som inte kan tillfredsställa sina fruar med sina veganska snoppar.
Sojapojkar är inte tillräckligt maskulina. De är feministiska beta-män, de är vänsterliberala, de hotar de traditionella könsrollerna.
Och ja: den som letar hittar säkert ett par tokstollar som enbart äter fallfrukt och som vägrar berätta för sina barn vilket biologiskt kön de har.
Det går självfallet heller inte att smeta ihop Damares Alves, Ebba Busch Thor, Ivar Arpi och en ljusskygg nätaktivist från Jämjö. Men i den här frågan driver de samma agenda: de vill motverka de rådande, skruvade könsidealen.
Få av de konservativa har dock förstått att de själva, i högsta grad, sysslar med normkritik och genus.
Det är ju vad det handlar om: att kritisera den vänsterliberala, dominerande normen om hur barn ska uppfostras och säga hur jämställdhet i stället borde eftersträvas.
Som i det nya Brasilien: pojkar klär sig i blått och flickor i rosa.
Så mycket identitetspolitik det bara kan bli.
De har ändå en poäng, ska sägas. Vänsterliberaler ska inte bestämma över barns identitet, framför allt inte hur varje enskild människa ska leva sitt liv.
Men den konservativa staten får alltså gärna göra det.
Tack och hej
- Det här är min sista kolumn i Aftonbladet. I fem och ett halvt år har jag haft äran att skriva här. Jag vill därför ta tillfället i akt att tacka alla mina läsare. Särskilt de läsare som bor på landsbygden, särskilt de läsare som känner sig lite annorlunda, särskilt de läsare som inte alltid håller med mig. Det är för er jag har skrivit. Det är för er jag alltid kommer att skriva.