Galghumorn visar vägen mot Europa
Hånfullheterna är smaklösa. Tilltagen lägger icke grund för grannsämja. De ekar av de trakasserier landet utsätts för.
De påminner om det inbördeskrig, som pågår i landets andra ända och där Donetsk kan bli som tjetjenska Groznyj och läggas i ruiner.
Men de vulgära skämten är jävligt roliga, jag gillar varje bokstav.
Skämten var syner under en semesterresa i Ukraina. Med min hustru vandrade jag längs kullerstensgatorna i en av Centraleuropas historiska tungsviktsstäder, Lviv. Det är namnet på ukrainska. När staden låg i Polen hette den Lwów. Ryssarna som styrde den inom sitt Sovjet kallar den Lvov. De som kan stans habsburgska historia, då den lydde under Österrike-Ungern, vet att den kallades Lemberg. Så kallades den också under nazisternas styre.
Hitler invaderade det som varit en av Östeuropas främsta judiska städer. De andra är Lodz, Vilnius, Warszawa, Krakow, Thessaloniki och en handfull till – och 136 000 judar i stadens ghetto dödades på plats eller i närliggande koncentrationsläger.
Lviv med 700 000 invånare är en arkitektonisk pärla i gotik, barock, rokoko, neoklassicism och – för att vi ska minnas socialrealismens konstsyn – några sovjetiska betonggrå huskroppar.
Staden har wiensk kafékultur. Gammaldags spårvagnar gnisslar längs gatorna. Den var hemstad för författarna Joseph Roth och Martin Buber, ekonomen Ludwig von Mises och nazijägaren Simon Wiesenthal.
I samband med Sovjetkommunismens kollaps 1991 spelade staden viktig roll i tillkomsten av ett fritt och självständigt Ukraina. Med kraft deltog den i ”den orangea revolutionen” som följde fuskvalen. På stadens väldiga och morbida kyrkogård, den största turistattraktionen, finns blomsterhyllningar till de som stupat i folkresningen på Maidan i huvudstaden Kiev 53 mil österut eller senare vid fronten i öster.
Nästan alla Ukrainas invånare tittar västerut mot ”det riktiga Europa” med EU. Ingenstans tittar de med fastare blick än i Lviv. Bara sju mil av privatiserade kolchosfält planterade med potatis, majs och humle skiljer det från Polens härligheter, HM-butiker och lokalt tillverkade Fiatbilar.
Lviv är inte en plats, där Vladimir Putin med sin ultranationalistiska, neo-euroasiatiska imperiedröm hyllas.
Tvärtom.
Min hustru och jag råkade därför i dispyt på vandring mellan Armeniska katedralen och Rådhuset. ”Ja, du får köpa en”, sa hon. ”Men inte den färgen …” I handen höll jag en dörrmatta att torka skorna på. Den salufördes i ett gatustånd. Dörrmatten var stålblå. ”Välj en mildare brun …”, rådde hon.
Det var inte dörrmattans färg som fångat min lystnad. Det var dess dekoration. Ur dörrmattans borst lyste Vladimir Putins nuna i form av en dödskalle.
Jag sa smaklöst, va? Men roligt och anarkistiskt.
Jag muntrades också upp av ett klotter på en grå husvägg: ett snabbskissat ansikte, Putins, försett med mustasch av ökänt snitt.
Allra kvickast var, tyckte jag, den namnkonstruktion som i vitt lyste från en annan vägg: ”Putler”.
Dock såg jag också motsatsen, exempel på anarkismens motsats, civilitet. På en affisch gör en maskerad man ett stopptecken och texten: ”Revolutionärer är inga barbarer! Sabba inte din egen stad!” Och den av svenska vänsterputinister så föraktade Timothy Snyder, historiker specialiserad på centraleuropeisk historia, har noterat: ”Rysktalande kan säga vad de vill i Ukraina. Det kan de inte i Ryssland.”
Galghumor markerar vart Ukraina hör: till Europa. Men det finns inte garantier för att det når dit. Ekonomiskt är landet bankrutt. Det finns oförsonlighet mellan dess fraktioner. Korruption är en livsstil. Ukraina riskerar att klassas som en failed state, ett Somalia i norr.
Men den förnämlige skribenten Maciej Zaremba noterade för några månader sedan i Dagens Nyheter, när han var i Lviv och sökte sina judiska rötter, Ukrainas vilja att höra till Europa: ”Jag tror att Ukraina är den plats från vilken Europa syns som tydligast. Någon kanske menar att det bara är en hägring, ett förskönat Europa. Dock var det här som människor för första gången gick i döden för EU-fanan.” Må de lyckas!
Jag läser just nu ...
… ännu en roman av den brittiske författare som jag upptäckte av en slump och berättade om för några månader sedan, Lawrence Osborne. ”The Forgiven” är en stram, detaljrik, skrämmande skildring från Marocko, ett kändispartaj med äckliga människor som får mig att tänka på ”Den store Gatsby” och en banal olycka som öppnar ett helvete.
Kolonialism, vånda, etiska och etniska kollisioner får mig ännu mera att tänka på Graham Greene.
Rätt ska vara rätt
… och jag hade fel, när jag i min förra kolumn sa att en pr-konsult, Simon Strand, beskrivit Almedalsveckan som ”en unik manifestation av svensk öppenhet”. Det harmlösa citatet hör hemma i någon annans mun. Sorry, Simon, förlåt mitt misstag.
Stjärnkorrespondent
… är en ny yrkesbeteckning, lanserad i Almedalen. Sveriges Radios informationsavdelning, skakad av avslöjandena om SR:s 100-mannadelegation, underströk deltagarnas hardships. ”Vår stjärnkorrespondent Cecilia Uddén sover på en madrass i en källare”.
Vi känner till begreppen Amerikakorre, placerad i Washington, och Afrikakorre, placerad i Nairobi eller Jo’burg. Men stjärnkorrespondent? Var är människan placerad. På Karlavagnen eller Södra korset?