”Den ende rätte” är inte den ende

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag var liten flicka såg han, den enda rätta, ut som Gary Cooper. Lång och ljus och gänglig och blyg och vek och öm, men stark ändå. Och ärlig och modig och någon att ty sig till om man är rädd. Men ibland var det han som var ensam och synd om och det var jag som skulle trösta och ta hand om ...

Jag satt i biomörkret och förstod honom och älskade honom och sörjde över att jag var ung. (För vem vet? Annars kunde vi kanske ha funnit varandra?) Men vi hade en lärare i biologi. Han var vikarie och han var ung och lång och gänglig och blyg och såg rar ut när han log och litet svårmodig när han inte gjorde det. Det var det närmaste jag kom Gary Cooper. Han, biologiläraren, blev omsider professor och trettio år senare träffade jag honom på ett tåg och det kändes litet i magen ett fladder från den tiden, när jag gick fram till honom och sa: "Förlåt men vi känner nästan varandra." Och han log och såg ut som Gary Cooper på äldre dar och sa att han mycket väl kom ihåg mig.

Men då var det ju för sent. Det var det. Så många andra män hade kommit emellan oss. Men jag hade också en mycket hemlig skamlig dragning till en helt annan sorts pojkar. Det var pojkar som var "farliga", såna som fina flickor inte ... Ingen kunde ana mina tankar. Allra minst dessa pojkar som över huvud taget inte såg mig. Officiellt var jag rädd för dem och sa: "Usch då." Medan jag bakom detta släta, snälla, sedliga ansikte brann av längtan att någon av dem skulle upptäcka mig. Det dröjde väldigt länge innan de gjorde det. Tjugofem år ungefär. Men den stora kärleken slog till när jag var tjugoett och inte var han blond och lång och romantisk. Neejdå. Han var liten och mörk och trodde inte på sagor. Nu hade han alltså kommit och därmed skulle det inte finnas några fler män att berätta om. Nu skulle jag leva lyckligt med den enda rätte tills döden skilde oss åt. Så var det i noveller och flickböcker och jag tyckte att det var alldeles riktigt. Det var så det måste vara.

Därför var det så förvirrande och oväntat när nya män ändå dök upp i mitt sinne. De var äldre, de var kraftiga och stora, bullriga och varma och skrattade mycket. På bio hette de Åke Grönberg, Åke Fridell. Jag glömmer aldrig när Åke Fridell rullade runt med Harriet Andersson i en höstack. Det var i " Sommarnattens leende" , tror jag. Jag frös av längtan när jag såg dem. I verkligheten mötte jag honom också, han var över femtio, stor och kraftig och jag ville krypa upp i knäet på honom och anförtro honom allt jag tänkt på under mitt liv. Jag ville bli klappad och vaggad som liten. Detta förstod han inte förrän för sent. Det blev alltså en riktigt omöjlig historia, där den inte stämde någonstans. Jag växte ifrån den, jag växte ifrån mycket. Jag blev stor. Den ende rätte visade sig inte vara den ende och lyckliga slut ska man inte vänta sig i livet. Det rasade och gick sönder i min flicksjäl, men det kom andra män. På tv kunde det vara gamla Humphrey Bogart eller "Helgonet" Roger Moore. Jag kunde fnissa åt mina nya underliga dragningar.

Men i livet skulle det bli ännu underligare och farligare.

Han var sexton år yngre och en katastrof och en vansinnig glädje. I princip tyckte jag att det var förfärligt. Hur kunde jag, i min ålder, jag borde skämmas, det här är ju inte klokt (och så vidare, lägg till vad ni vill). Efter honom var livet slut, det var bara ålderdomen och döden kvar, men då helt ologiskt och överraskande, så kom de unga farliga männen, de som jag inte vågat se på när jag var ung, de som inte såg mig. När jag var fyrtiotre såg de mig och det var riktigt trevligt, det var det, och jag tänkte inte längre på att jag skulle vara för gammal. Det var den ungdom jag inte hade och någon gång ska man ju ha den, jag menar, om det slumpar sig så att den kommer i efterhand så är det bara att tacka och ta emot. Och det var långa och korta, magra och tjocka, hårda och mjuka, blyga och fräcka. Jag insåg att Han kan se ut på alla vis, han kan vara på många sätt. De konstigaste saker kanske kan gör honom till Han. Att han har lurviga underarmar och är så skön att ta på. Att han märker när jag är ledsen. Men det viktigaste är att han tycker om mig. En gång trodde jag att det fanns bara en. Det skulle bara vara en. Så underligt att jag hade fel. Så uppmuntrande och hoppfullt att det i stället är många, som är Han.

Kerstin Thorvall