Stora tragedier talade vi om med mycket små ord

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Har den svenska televisionens samtliga kanaler ägnat sig för mycket åt katastrofen i Sydostasien?

Har dessa vältrat sig i ohyggliga bilder, tröstlösa berättelser och smaskig katastrofdramaturgi? Skildrat den korta sekunden då Paradiset förvandlades till Helvete i alltför anslående detaljrikedom med leksaker och Harry Potter-böcker utspillda bland liken och bråten?

Eller har tv dragit ett tungt men nödvändigt lass? Gått i spetsen för ett kollektivt sorgearbete och bedrivit det som sorgearbete bedrivs? Nämligen genom att älta och älta och älta samma sak?

Det är i någon mån en smaksak hur man svarar på dessa frågor. Uppenbart är att alla medier obekymrat har brutit mot en mängd pressetiska regler. Kan man anse att ändamålet i ett fall som detta helgar medlen samt att syftet med de ständiga upprepningarna av fasan i ord och bild var terapeutiskt och inte enbart en följd av att journalisterna hade tappat omdömet?

Under veckan som har gått sedan jag senast berörde ämnet har jag delvis kommit att fundera i nya banor. Men bara delvis.

För nära tjugo år sedan när Olof Palme mördades var vi många som tog förundersökningsledaren Hans Holmér i försvar när han bedrev sina efterforskningar suveränt struntande i vad erfarna spaningsledare sade om formulär 1 A liksom också i åklagarnas påpekanden om lagligt och olagligt. Vi ansåg att situationen var så exceptionell att man kunde bryta mot gängse regler.

I dag vet vi bättre. Polisutredningen hade lett till lyckosammare resultat om man hade respekterat lagboken såväl som den beprövade erfarenheten.

Analogt med detta vill jag hävda att det exceptionella i katastrofen i Sydostasien inte försätter de pressetiska reglerna ur spel på minsta sätt. Man ska inte visa bilder på döda människor, man ska inte intervjua utsatta barn, man ska lämna chockade människor i fred.

Naturligtvis kan en ansvarig utgivare efter moget övervägande bestämma sig för att bryta mot någon regel, exempelvis chockregeln - ifall information inte går att få på annat sätt. Pressetiken tillåter sådana avvikelser om de sker med stor eftertanke. Men man får inte göra så om och om igen utan att någon som helst ny information utvinns.

Härvidlag tycker jag att svenska medier gick alldeles för långt, att ändamålet inte helgade medlen. Något som inte ursäktas av att medier i andra länder gick ännu längre. Sveriges uppgift är att slå vakt om sitt eget pressetiska system.

Vad beträffar tv:s upprepning av fasan i ord och bild och ältandet i sofforna dygnet runt den första veckan efter katastrofen förefaller det som människor reagerar mycket olika beroende på kulturbakgrund - men även beroende på ålder gissar jag.

Personligen kopplade jag bort svensk tv. Stod inte ut med malandet, de stora orden, klichéerna, banaliteterna - låt vara att det säkert sades kloka saker också. Jag tror att min uppväxt i Finland med äldre generationer som hade genomlevt två krig har präglat mig starkt:

Ju större en tragedi är i verkligheten, desto mindre ord tar man i sin mun, desto tystare talar man. Visst präglas förlust och förtvivlan av vanmakt och ilska även hos finländare. Men man håller medvetet igen. Samlar sig. Samlar kraft.

I Sverige agerar man ut med medierna som uttolkare och pådrivare av upprörda känslor. För de yngre generationerna, som har blivit vuxna till frukost-tv och middags-tv och kvälls-tv och nattmats-tv är kanske denna orgie i bilder, beskrivning, benämning, begripliggörande och känslosvall det naturliga sättet att ta sig igenom en sådan här händelse.

Det kan jag ha förståelse för.

Vad jag däremot har svårt att svälja i den offentliga reaktionen i Sverige är det drag av indignation som präglar mycket av journalistiken både på nyhetsplats och i kommentarer. I inflytelserika svenska medier är man inte sorgsen, förtvivlad, förstämd, ledsen eller arg över det som har hänt.

Man är indignerad, mycket indignerad. Mest över att Laila Freivalds gick på teatern annandag jul.

Yrsa Stenius