Vi som har råd är de värsta bovarna
Det är kall och stjärnklar natt över stan, men i min nattlektyr skiner solen över en värld där värmen dominerar på de vackra färgbilderna. Jag ligger i sängen med läslampan avbländad och en nybliven nioåring på den plats där min fru brukar vara. Det är för sent, men jag kan inte sluta bläddra.
Condé Nast Traveler är en porrtidning för välmående västerlänningar som gillar att resa. 350 sidor från en värld som är vår egen, men samtidigt ouppnåelig för de flesta. Nya numret har ett tema med topplistor på allt från städer och hotell till flygbolag och kryssningslinjer.
Vårt lilla land finns med i periferin. Grand Hotel i Stockholm blir 88 av 100 på listan över Europas bästa hotell, och Gotland blir tia på listan över Europas tio bästa öar.
Just när jag släckt och har halva kroppen över sömntröskeln piper det till i mobilen. Det är min fru. Hon har kommit fram till stranden i västra Indien. Där är 34 grader varmt och helt andra nyheter i lokaltidningarna: ”Pytonorm svalde get – dog”.
Jag ler i mörkret. Genom fönstret blinkar stjärnorna. En gång kunde jag identifiera olika stjärntecken. Nu är den delen av hjärnan ockuperad av annat och jag känner mig dum där jag ligger.
Nioåringen gnyr till och byter ställning. Han lägger sig tätt mot mig och söker värme. Jag håller om honom och tänker på min fru och det fortfarande fantastiska i att hon sänder en signal från Indien som når mig på några sekunder.
Allt det här resandet. I morse läste jag att turismen svarar för tio procent av landets samlade koldioxidutsläpp. Dubbelt så mycket som världens turism i helhet. En forskare reflekterar: ”Övriga sektorer i samhället arbetar med att minska sina utsläpp, men den svenska turistindustrin söker nya resmål längre och längre bort.”
Det är vi som har råd som är de värsta bovarna. Vi vill ju upptäcka hela världen innan den tar slut. Den sista generationen som kunnat kuska jorden runt och ta den för given. Vår livsstil med bilar och båtar och utlandsresor och importerad mat. Samma saker som kineser och indier nu gör anspråk på.
Jag sniffar i hans rentvättade hår. Stjärnorna tittar på. Det är natt på norra halvklotet. År 2050 är han lika gammal som jag är nu. Själv är jag 92 eller död.
Jag kan inte låta bli att betrakta världen ur det perspektivet. Dom säger att barnen är vår framtid. I själva verket är det nog snarare vi som är deras framtid.
Dessvärre.