15-åringen: I dag vill jag inte vara jude

Uppdaterad 2019-08-15 | Publicerad 2018-01-27

Hon sökte efter trygghet i en ny skola, ville stärka sin judiska identitet.

I stället möttes hon av hat och hot, bara för att hon är judinna.

– Jag är besviken på skolledningen, säger den 15-åriga skoleleven.

15-åriga ”Rebecka” går på ett högstadium i centrala Stockholm där hon hotas och hatas av andra elever för att hon är judinna. Hon visar upp sin Davidsstjärna, som hon vill bära dagligen, men ibland gömmer för att inte bli utsatt.

Hon går i mellanstadiet, på en skola på Södermalm i Stockholm.

Hon vet ännu inte vad antisemitism är, men några av hennes skolkamrater får reda på att hon har en judisk mamma.

De skriker horjude, judejävel. De hotar, de knuffar. Hon förstår inte varför de gör så.

Hon börjar gå omvägar till klassrummet, undviker den stora entrén för att inte råka illa ut.

Hon är elva år, och börjar skämmas över att vara judinna.

Vi träffas hemma i familjens lägenhet i Stockholm. Kaffe, chokladmuffins och kanelbullar står uppdukat på matbordet.

Den elvaåriga flickan är i dag 15 år och går på ett högstadium i centrala Stockholm.

I texten kallar vi henne för Rebecka.

Mittemot sitter hennes mamma, vi kallar henne för Susanne.

De vill berätta, men varken gå ut med namn eller bild för att inte utsättas för hat. Det är enklast så.

Mamma Susanne kommer från en familj som hon inte kallar för speciellt judisk. De har inte firat högtider eller anammat judiska traditioner. Stora delar av hennes släkt mördades under Förintelsen. Efter kriget uppmanades hon till att inte skylta med sitt ursprung. Det var enklast så.

Men, så kom längtan hos både Susanne och Rebecka att omfamna sin historia.

Rebecka lämnade skolan på Södermalm i Stockholm. När hon skulle börja högstadiet bytte hon till en skola i centrala Stockholm som har en judisk klass i varje årskurs, där eleverna får lära sig hebreiska, judisk historia och judisk kultur.

Där skulle hon vara trygg och lära känna sina judiska rötter. Det skulle bli en fristad, tänkte de.

Den 27 januari utsågs av FN till Förintelsens minnesdag 2005. Det var den dagen 1945 som sovjetiska trupper befriade Förintelselägret Auschwitz-Birkenau.

Under en demonstration i Malmö i december förra året uppmanades det att skjuta judar, som följd av Donald Trump utropat Jerusalem till Israels huvudstad.

Till följd av Trumps erkännande attackerades synagogan i Göteborg med brandbomber. Kort efter attackerades även ett judisk kapell.

”Det är nolltolerans mot antisemitism”, sa statsminister Stefan Löfven efter attackerna.

Aftonbladet har granskat den växande antisemitismen i Sverige.

I dag har den blivit en del av Rebeckas vardag. Trots tryggheten med att gå i samma klass som andra judar, beskriver hon högstadiet som en smäll av hat.

Hat från elever från andra klasser som kopplar ihop hennes judiska rötter med Israel och landets politik. Hat från tonåringar från Mellanöstern, säger hon, som ställer henne till svars för konflikten mellan Israel och Palestina.

– De säger att de ska mörda mig, döda min familj. Att vi ska befria Palestina.

Kränkningarna ökar markant om någonting kring konflikten blossar upp i media, svarar hon.

Jag kommer ju alltid vara stolt för den jag är, men jag vågar inte riktigt vara judinna egentligen. Ibland känner jag att jag behöver ta av mig mitt halsband, min Davidsstjärna, och gömma det

Rebecka beskriver också hatet från de som kopplar ihop hennes rötter med Förintelsen, de som heilar i skolkorridoren som Adolf Hitler när hon och hennes klasskompisar passerar.

Hon berättar om det som klottras på skolans anslagstavlor.

Hakkors.

Vid ett tillfälle även på Rebeckas mapp med skolpapper.

– När vi går förbi drar de judeskämt.

Som vad?

– Ja, hur går den nu ... Vad som är likheten mellan en jude och en pizza? Båda ska in i ugnen.

Vad säger de mer?

– De kallar oss för judehora, säger att vi ska åka hem till Polen, tillbaka till lägren. Vi har tagit upp det här med lärare och skolledningen, men ingenting händer. De skyller på att de som håller på bara är småpojkar, typ. Vi känner oss utstötta av hela skolan.

Tidigare har det funnits en judisk klass i varje årskurs på skolan. I dag är hennes klass, niondeklassarna, den enda kvar, berättar hon.

– Det är knappt några judar som söker till skolan längre eller föräldrar som vågar sätta sina barn i den här skolan, säger Rebecka.

Hur känns det att skolan inte blev den fristad som du hoppats på?

– Först blev jag arg för att folk kan acceptera det här, att man inte förstår allvaret i det. Nu blir jag mer ledsen.

Rebeckas mamma Susanne är inte öppen på jobbet med att hon är judinna. Det skulle bara bli problem, säger hon.

Hon vill ändå uppmuntra sin dotter att vara en stolt judinna, känna en styrka i det.

Men det är svårt.

Rebecka säger att hatet inte gör henne rädd. Men sedan det som hände i mellanstadiet har hon i perioder varit deprimerad.

– Jag kan ha väldigt mycket ångest när jag vaknar på morgonen. Deppig över min judiska identitet. Jag tänker att i dag vill inte vara jude, i dag orkar jag inte vara jude. Jag tänker på det varje dag, att jag är jude, att jag kan inte gå ut med det hur jag vill.

De har aldrig polisanmält någon av händelserna. Inte heller anmält skolan för att de inte tar tag i problemen. Orolig för att det ska bli konsekvenser i skolan för Rebecka.

Hur påverkar det dig att så ofta få höra glåpord och hat?

– Jag kommer ju alltid vara stolt för den jag är, men jag vågar inte riktigt vara judinna egentligen. Ibland känner jag att jag behöver ta av mig mitt halsband, min Davidsstjärna, och gömma det. Jag känner en besvikelse mot skolledningen, att de inte gör något trots att vi berättar om vad som händer i skolan. Sätter en gräns. Pratar mer om religion, värderingar, integration, om nyhetshändelser. Det borde ju inte vara så svårt.

I sina flöden på sociala medier ser ”Rebecka” att elever från skolan delar antisemitiska bilder och kommentarer.

Utanför skolkorridoren fortsätter hatet i sociala medier. På Instagram och Snapchat, berättar hon. I hennes flöden ser hon elever från hennes skola som delar antisemitiska bilder.

Jag ber henne om ett exempel.

– Det var en bild med en hög av avmagrade kroppar från Förintelselägret Auschwitz.

Till bilden ställdes frågan: ”Någon som vill spela Twister?”.

– Folk skrattade åt skämtet i sociala medier, säger hon.

Både Rebecka och Susanne skrattar till.

Att ni skrattar nu, beror det på någon slags uppgivenhet?

– Det finns inget annat sätt än att ta sånt här, har man inte distans till det går man ju under. Det är absurt att det ska vara så här, säger Susanne.

I dag är det Förintelsens minnesdag. Det uppmärksammas i synagogan i Stockholm, där bland annat statsminister Stefan Löfven ska tala.

Rebecka ska gå dit och tända ett ljus.

– Jag kan inte vara jude någonstans egentligen. I synagogan, med mina judiska vänner, är jag som lyckligast, det är där jag kan vara mig själv.

Vad tänker du om framtiden?

– När alla som överlevt Förintelse är döda, då kommer det bli värre. I gymnasiet kommer jag inte gå ut med att jag är jude, jag kommer gömma halsbandet eller inte ha på mig det alls.

Hur känns det?

– Jobbigt, det svider i hjärtat.

1,3 miljoner människor mördades i Auschwitz-Birkenau i Polen. Platsen är i dag ett museum.