Poff! Där sprack magin
MTV fyller 30 år men det är knappast någon som bryr sig. Lite synd. En gång i tiden var det en fin kanal som var och varannan använde som radio. Man hade helt enkelt på MTV i bakgrunden, som sällskap medan man gjorde läxor, städade eller pratade i telefon. Hela tiden höll man ett öga på tv:n ifall favoritartisten skulle dyka upp. I mitt fall Bon Jovi. Jag var så förtjust i John Bon Jovis smöriga röst att jag blev lite förälskad i karln. Att jag 20 år senare skulle träffa honom fanns då inte på kartan. Återkommer till det.
Jag grundade mitt intresse för populärmusik framför MTV på 80-talet. Jag minns tydligt hur de hypnotiskt blinkande bilderna gjorde musikupplevelsen starkare. Och jag minns hur jag kunde bli småkär i pop- och rockstjärnor, så länge de hade en tillräckligt het musikvideo. Musikvideon är en häftig konstart och det är inte utan sorg jag konstaterar hur lite den betyder i dag. Okej, det görs fortfarande videor, men de får inte alls samma kultstatus. Kanske beror det på att de både är mer lättillgängliga och svårtillgängliga där på Youtube.
Lättillgänglig för den som söker, svårtillgänglig av naturliga skäl för oss andra. Jag vet knappt hur de senaste årens stora hitmakerska Lady Gagas läppsynk funkar trots att hennes låtar pumpas överallt och hennes bilder tapetserar löpsedlar. Jämför det med Britney Spears lika stora genombrott för mer än tio år sedan. Till och med pensionärer kände till hennes dans i skoluniform.
Min passion för musik och musikvideon ledde till mitt första programledarjobb. 1999 erbjöds jag ta över musikvideolistan ”Voxpop” i SVT. Cirka en halv miljon människor samlades framför programmet varje vecka. Och ungdomarna röstade som galningar. Anledning: det var VIKTIGT vilken video som låg etta. Dels för att man önskade ”rätt” vinnare. Men framför allt ville man ju se sin favorit igen, vilket man endast fick om den vann. I dag behöver ungdomar varken ”Voxpop” eller MTV. De får höga doser av sina favoriter ändå. Genom, bloggar, Twitter och Youtube kommer de nära sina idoler. Så mycket närmre än vi gjorde.
Okej, musikvideon är inte död. Inte heller MTV. Det är bara det att tiden kommit ikapp och magin nu är helt borta. Vi klarar oss helt enkelt utan.
Hur var det förresten då jag fick träffa mina ungdomsidoler?
Jo. En helt vanlig arbetsdag på ”Voxpop” innebar artistintervjuer. Jag blir varken nervös eller imponerad så oftast var det bara att riva av frågorna i någon hotellsvit på stan.
Med Bon Jovi var det andra bullar. De hade jobbat med svenska låtskrivare och besökte Stockholm under en PR-turné. Jag sov illa den natten. Tänk att jag skulle få träffa John, han jag suktat efter på MTV. Killen med ”Bed of roses”-rösten!
Med gelében klev jag in i den strålkastarriggade sviten på Grand Hotel. Hälsade på gitarristen Richi Sambora först. Jag satsade på en ordentlig handskakning och fick ett varmt och naturligt leende tillbaka. Sen var det dags för John. Han reste sig för att ta min hand. Likadan handskakning. Bra. Jag vågade se honom i ansiktet. Jorå, ett leende även här. Men vänta. Det var något som inte stämde. Leendet kändes stelt. Jag tittade igen. Käften var full med sockerbitar. Onaturligt vita fyrkanter som lyste. Karln hade ju jordens mest onaturliga plasttänder. Det hade jag aldrig sett i videorna på MTV.
Poff! Där sprack magin. Den lena rockrösten som en gång gett mig välbehagsknotter blev plötsligt bara en … röst.
Intervjun blev den sämsta jag gjort. Det var svårt att föra ett samtal med de där lysande tänderna i rummet. Det där med att man aldrig ska träffa sina idoler stämmer väl. Illusionen av att rockstjärnor är heta snyggingar är en av MTV:s bäst bevarade hemligheter.
Grattis MTV till 30 år, men de 15 första var bäst!