”Jag skaffade barn på egen hand”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-13

Marie, 38, åkte till Danmark och blev gravid genom insemination

”Jag minns hur jag fick i uppgift på högstadiet att tänka mig in i hur mitt liv skulle se ut år 2000, det år då jag skulle fylla 29. Jag var övertygad om att jag skulle leva med mannen i mitt liv då och ha två barn.

Men riktigt så blev det inte. Åren rullade på, jag hade några relationer, men ingen av dem blev varaktig. När jag fyllde 30 började många i min närhet skaffa barn och jag tyckte att det verkade så mysigt. Jag ville verkligen ha egna barn jag också, och med tiden började jag känna allt mer stress.

I slutat av 2007, året innan jag skulle fylla 37, insåg jag att jag inte hade så lång tid på mig om det skulle bli några barn.

Det var då jag började läsa om hur man kunde skaffa barn på egen hand genom donatorinsemination. Jag träffade en grupp singeltjejer i Göteborg som hade gjort så kallad assisterad befruktning. De var alla snygga, normala tjejer med fina barn. Inte alls några ufon som hade blivit över, som man skulle kunna föreställa sig.

Att träffa dem stärkte mig och jag kände ännu mer än tidigare att jag inte kunde vänta på att träffa en man. Jag hade liksom inte den tiden. Dessutom kände jag mig så stark och trygg i mig själv att jag visste att jag skulle klara av att vara ensam förälder till ett barn.

Sedan gick allt i en rasande fart. I januari började jag kolla upp inseminationskliniker. Eftersom insemination för ensamstående ännu inte är tillåtet i Sverige var jag tvungen att vända mig utomlands.

Danmark ligger bara fyra timmar bort med bil från Göteborg, där jag bor, så jag bestämde mig för en klinik i Köpenhamn.

Jag köpte ägglossningsstickor att kissa på. Och när de gav utslag ringde jag kliniken i Danmark, som gav mig en tid för insemination dagen därpå.

Kliniken var gigantisk och modern.

Jag fick komma in i behandlingsrummet med detsamma. Läkaren gjorde ultraljud så att han kunde se var ägget befann sig, varpå han stoppade in en kateter med donatorns sperma i mig. 2?300 danska kronor fick jag betala, knappt 3? 500 svenska. Sedan var det bara för mig och min väninna, som jag hade med mig som stöd, att gå ut på Köpenhamns gator och strosa runt.

Jag visste ingenting om donatorn, bortsett från att han hade bruna ögon och mörkt hår, precis som jag. Jag ville att han skulle ha likheter med mig. Mer ville jag inte veta, jag tänker inte ha någon relation med den här mannen i framtiden ändå.

Direkt när jag kom ut från kliniken började jag förbereda mig på att jag förmodligen skulle behöva återvända nästa månad. Och kanske månaden därpå och nästa. Läkaren hade nämligen sagt att jag hade tjugo procents chans att bli gravid per gång och att jag skulle räkna med sex till sju försök innan det skulle bli träff.

Men jag fick ganska snart menssymptom; svullna bröst och molande värk. När min mens inte dök upp som den skulle gjorde jag ett graviditetstest. Det visade ett litet tunt streck, som indikerade att jag var gravid. Jag blev alldeles pirrig och lycklig. Kände att jag ville dela glädjen med mina närmaste vänner, så jag skickade omedelbart iväg några sms.

Nästan alla omkring mig var positiva. De tyckte att jag var modig och att jag gjorde helrätt som skaffade barn på egen hand. Men det fanns en bekant som reagerade aggressivt. Det är lika synd om barn till ensamstående som barn till missbrukare, tyckte hon. Enligt hennes mening kommer det att gå dåligt för de här barnen i livet och de kommer att bli en börda för samhället.

Jag blev väldigt förvånad över hennes utspel. Hur kunde hon tänka så? Jag är ju frivilligt ensamstående, det finns ingen bitterhet mot en före detta partner, ingen att sakna.

Fredagen den trettonde februari i år drog förlossningen igång. Jag hade med mig två nära vänner som höll mig i handen och tog bilder. Min dotter föddes på alla hjärtans dag. Hon fick heta Irma, efter en butik med samma namn som jag passerade efter inseminationen. Namnet hade etsat sig fast och det kändes som om det passade min dotter.

Vi trivs så bra ihop jag och Irma. På morgnarna när hon vaknar strålar hon av glädje.

Vi brukar ligga och titta på varandra och det känns helt underbart, trots att klockan bara är halv sju – det är häftigt. Det känns hur rätt som helst att jag skaffade Irma. Jag är så förälskad. Om jag är borta från henne en stund längtar jag ihjäl mig. Det är nästan så jag skulle kunna tänka mig att skaffa ett till barn på samma sätt.

Det är klart att jag funderar över hur Irma ska känna när hon förstår att hon inte har någon pappa. Jag känner en viss oro över att hon någon gång ska känna sig ledsen och förbannad över varför just hon inte har någon far. Men jag har som strategi att jag ska berätta hur jag tänkte när jag satte henne till världen. Hon ska få veta hur efterlängtad och älskad hon är och att hon blev till tack vare den där anonyma donatorn. Utan honom hade hon ju inte funnits.

Det känns viktigt att det inte blir något hysch-hysch kring det här. Det är bättre att prata öppet, på ett tidigt stadium, om hur hon blev till. När hon börjar på dagis nästa år tänker jag berätta på en gång för personalen hur läget är. Ingen ska behöva undra.

Det som är positivt med att vara ensamstående från början är att man automatiskt släpper in flera vuxna i barnets närhet.

Min mamma har till exempel varit föräldraledig i tio dagar och bott hemma hos mig. Jag har också haft många vänner som har sovit över och hjälpt till med matlagning och annat. Det känns roligt för Irma att hon får många vuxna förebilder. Hon blir en naturlig del i fleras liv och det känns så bra att få dela henne med andra.

I dag är ju kärnfamiljen inte längre den enda familjebilden. Jag tycker begreppet stjärnfamiljen, som innefattar olika typer av familjebildningar, känns mer modernt.

Att barn får kärlek och trygghet är långt viktigare än att ha en mamma och pappa, tycker jag. Fast det är klart, jag vill fortfarande gärna träffa en man, men nu när jag har Irma känns det mindre stressande. Och det är skönt.”

Många söker sig till andra länder

» En insemination innebär att man befruktar en kvinna genom att föra upp spermier i hennes livmoder vid tiden för ägglossning. Det görs med en tunn kateter eller slang. En del kvinnor blir inte gravida av detta utan provar i stället provrörsbefruktning. De två metoderna ryms i begreppet assisterad befruktning.

» I Sverige har ensamstående inte rätt till assisterad befruktning, varför många söker sig till länder där det är tillåtet, som Danmark, Finland och Lettland.

» Chansen att bli gravid genom en insemination beror på kvinnans ålder och fertilitet. En kvinna i nedre 30-årsåldern har i snitt 25 procents chans att lyckas per försök. En kvinna som har fyllt 35 har kring sexton procents chans, och en 40-årig kvinna har cirka åtta procents chans. Det kan därför krävas många inseminationer innan en kvinna blir gravid.

» Spermadonatorerna i Danmark är oftast mellan 25 och 40 år och universitetsstuderande. Många donerar för att tjäna extra pengar, de får runt 300 danska kronor per donation. Vissa vill göra en god gärning och hjälpa andra att kunna bli gravida. Andra uppger att de gillar att sprida sina gener. Innan donatorerna blir godkända genomgår de en hälsoutredning samt ett omdömestest.

» Läs mer på: www.femmis.se, en förening för frivilligt ensamstående mammor som fått eller planerar att få barn genom assisterad befruktning med donator.

Minna Tunberger

Följ ämnen i artikeln