Är det inte dags att fråga barnen?
Läs Åsa Erlandsons krönika
”Vidrigt och motbjudande!”
”Barn används som försöksdjur!”
Så lyder några av kommentarerna om boken på internet.
Det mest provocerande man kan göra år 2012 är tydligen att – skriva en barnbok.
Medan de vuxna excellerar i hysteri undrar jag: Vad tycker barnen?
Boken ”Kivi & Monsterhund” riktar sig ju inte till oss, även om
debattnivån matchar målgruppen (3–6 år). Utan till barn som
förmodligen är mycket mer intresserade av den där läskiga hunden än personliga pronomen i subjektsform. Jag håller med om att ordet ”hen” känns lika ovant som en höna i munnen och förmodligen skulle jag ha svårt att hålla skärpan vid sagostunden (Höna! Höna! Höna!). Men det är ju mitt problem. Om storyn är bra kommer barnen sitta som tända ljus och fokusera på det viktiga: äventyret.
Det där raseriet som brakar loss varje gång ordet ”hen” nämns är
intressant. Att tre bokstäver kan bli så hotfulla. Ni som blir arga,
tror ni på allvar att barnen kommer växa upp till osäkra spillror som
inte vet hur de ska förhålla sig till någonting? Att könsidentiteten
hänger så löst att man vid varje sagostund, varje gång man tilltalar
barnet och varje gång man köper presenter måste understryka vad som är vad (”Pelle! Släpp halsbandet! Ta den här onda draken istället!”) för att förhindra att de blir hermafroditer?
Jag tror inte det. Om man frågar barnen idag vad de anser om ordet
”hen” i boken kommer de förmodligen tycka att frågan är ointressant
och babbla på om den där hunden istället. Och om 15 år blir svaret:
”Vem bryr sig?”