Utfryst av sekten
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-04
Ann-Marie hoppade av Plymouthrörelsen - då fick hon inte komma på föräldrarnas begravning
När Ann-Marie gifte sig, vägrade hennes föräldrar komma på bröllopet. Och när de gick bort, uteslöts hon från begravningen.
Anledning: hon lämnade sekten Plymouthbröderna som tonåring och är ”oren” resten av livet.
Ann-Marie bor i ett litet samhälle i södra Sverige. Här har hon hittat sitt smultronställe precis invid sjön. Höstsolen skiner över den frostnupna marken.
– Välkomna in, jag har satt på kaffet, säger hon och ställer fram ett fat med bullar.
”Det är helt sjukt”
Ann-Marie föddes in i och växte upp i Plymouthrörelsen, en församling där medlemmarna helst umgås med människor som har samma världssyn. Många driver därför egna företag för att undgå att socialisera med kolleger utanför sekten. De delar heller inte bostad eller matbord med icke-troende. Som ännu ett led i isoleringen undervisas barnen i särskilda skolor. I Sverige har sekten nyligen fått tillstånd att driva friskola i småländska Nyby.
– Det är helt sjukt, säger Ann-Marie. Om jag fick välja skulle jag stänga skolan i morgon. Barnen måste få göra egna val och kunna välja sina kompisar.
Fick inte klippa håret
Ann-Marie växte upp i en Plymouthförsamling utanför Värnamo. Hon fick inte fick klippa håret eller gå i långbyxor, utan det var uppsatt hår och lång kjol som gällde.
Det var hennes mamma som från början var medlem i Plymouthbröderna. När hon gifte sig med Ann-Maries pappa blev även han medlem. Som små var Ann-Marie och hennes fem syskon alla med vid ”Brödernas” möten.
Hon minns inte föräldrarnas tro som påtvingande. Så länge barnen följde med på mötena och gjorde som de blev tillsagda kunde de umgås med vilka de ville och ägna fritiden åt andra saker än församlingsverksamhet.
– Jag hade till och med en radio på mitt rum, men när någon av ”Bröderna” kom på besök var jag tvungen att stänga av och låsa dörren till mitt rum så att de inte skulle hitta den.
I Plymouthrörelsen är det männen som pratar och leder ”gudstjänsterna”. Kvinnorna ska tiga i församlingen.
– Om kvinnorna vill sin man något när han pratar med andra män får hon inte avbryta utan bara signalera att hon vill något.
Ann-Maries pappa var en ”tyst broder” som aldrig talade under mötena. Däremot var det han som höll morgonmötena i hemmet.
– Vi skulle ligga på knä med en liten näsduk på huvudet och be varje morgon. Jag fick nypa mig i armen för att inte fnissa, minns Ann-Marie.
I övre tonåren fick Ann-Marie nog och började tjata om att få klippa sig. För en utomstående kan det tyckas vara ett litet steg, men för Ann-Marie var det ett viktigt ställningstagande.
– Då förstod de nog att jag aldrig tänkte bli som de. Jag fick tjata en hel del men till slut gick de med på att jag fick klippa mig.
På 60-talet besöktes Sverige av rörelsens ledare Big Jim Taylor och hans nya regler orsakade splittring bland de svenska ”Bröderna”. Det var då som medlemmarna förbjöds att äta med och bo i samma hus som icke-medlemmar. Sekten blev mer och mer sträng.
Tog avstånd från sekten
Många lämnade rörelsen, bland andra Ann-Marie som i samma veva mötte mannen hon ville gifta sig med. Han var inte heller ”plymuttare”, som Ann-Marie kallar medlemmarna. När paret tog avstånd från sekten vägrade Ann-Maries föräldrar närvara vid bröllopet.
– Visst kändes det konstigt att nästan ingen ur min familj var med på festen. I stället åkte vi till mamma och pappa efter vigseln
för att visa upp oss. Det skulle jag aldrig nedlåta mig till att göra i dag, det var ju deras val att inte vara med.
”En enorm trygghet”
Ann-Marie tackar sin lyckliga stjärna att hon inte var ensam om att lämna Plymouthbrödernas gemenskap. Hennes tre äldre syskon är inte heller kvar, däremot är hennes två småbröder fortfarande medlemmar.
– Om jag hade varit den enda i familjen som inte ville vara med i rörelsen hade det varit ett fruktansvärt svårt beslut, säger hon. Då hade jag nog inte suttit här i dag. Att vi var flera var en enorm trygghet.
Ann-Marie har under sitt liv haft sporadisk kontakt med familjen i sekten. Men alltid på hennes initiativ.
– Det skulle ha varit skillnad om jag hade lämnat rörelsen i dag, då hade jag ansetts vara ”spetälsk” och inte alls fått träffa familjen. Jag vet att de som har valt att lämna rörelsen har blivit utfrusna och totalt ignorerade av sina familjer.
Förnedringen av att inte ses som ”ren” har Ann-Marie och hennes familj fått uppleva flera gånger. Ett av minnena är från när Ann-Maries pappa fyllde 70. Då tog hon kontakt med sina föräldrar och frågade om familjen fick komma och hälsa på så att hennes barn skulle få träffa sin mormor och morfar. Det fick de. Men när tårtan och kaffet serverades lämnade Ann-Maries föräldrar rummet och stängde dörren bakom sig. Gästerna fick äta födelsedagstårta utan födelsedagsbarnet närvarande. Att äta tillsammans med ”orena” var otänkbart.
– Min son var totalt oförstående och undrade varför morfar inte fick vara med.
Fick inte närvara
Den största chocken kom när hennes föräldrar gått bort och testamentet anlände med posten: ”Ingen av våra släktingar som inte tillhör denna gemenskap skall närvara eller göra anspråk på att närvara vid begravningen”. Ann-Marie och hennes syskon fick alltså inte möjlighet att ta farväl av sina föräldrar. Dessutom var familjegården redan såld. Utan att syskonen blivit tillfrågade.
Barnen kan inte välja
Ann-Marie har på många sätt upplevt sektens baksidor, men inte förrän rörelsen ansökte om tillstånd för att driva friskola, blev hon riktigt förbannad.
– Jag bryr mig egentligen inte om vad de vuxna håller på med, de kan ju välja själva. Men när det handlar om barnen är det hemskt. Att gå i en vanlig skola är ju deras enda intryck av omvärlden. Försvinner den är de utlämnade åt rörelsens åsikter.
I teorin sägs det att barnen i tonåren själva kan ta ställning till om de vill vara med i rörelsen eller inte, men Ann-Marie menar att så inte är fallet.
– Hur många barn vågar lämna sin familj och trygghet, när de hela sin uppväxt varit så isolerade att de inte känner några människor utanför sekten? undrar hon.
Att Plymouthbröderna har fått tillstånd att starta skola har skapat en het debatt i Sverige. Skolan kallas inte religiös friskola utan är en grundskola och ett industrigymnasium. Alla är välkomna till skolan enligt ägarna Labora AB. Men företaget bakom skolan delar adress med Plymouthbroder Richard Wilhelmsson och i skolstyrelsen sitter bara Plymouthbröder och eleverna kommer alla från sekten.
Ann-Marie har varit aktiv under informationsmötena som skolan har hållit och flertalet gånger har hon varit i kontakt med kommunens politiker och skolverket. Men inget händer.
– Jag tror inte att de fattar vidden av det här, säger hon.
Klär sig likadant
Utanför skolan i småländska Nyby spelar de blåklädda killarna fotboll och tjejerna i knälånga, rutiga kjolar och långt, uppsatt hår kastar boll på asfalten. Deras kläder påminner om den klädkod Ann-Marie beskrev att medlemmarna hade för 50 år sedan. Med skillnaden att alla barnen ser exakt likadana ut. De bär nämligen skolans uniform: kläder som skickats från rörelsens uniformsavdelning i England.
Trots att rektorn Kjell Blomster genom en insändare i lokaltidningen inbjudit allmänheten till besök, blir Söndag motade i dörren. Han verkar överrumplad och vill inte svara på några frågor.
– Ni är inte välkomna här, säger han. Jag vill att ni lämnar skolan.
Sveriges mest hemlighetsfulla sekt fortsätter på sin inslagna väg.
Vet hur sekten fungerar
Ann-Marie skakar på huvudet när hon får höra om Blomsters attack. Hon har inte mycket till övers för hur de hemlighetsfulla Plymouthbröderna agerar. Hon påminner om att en ”mediekonsult” närvarade sist Kjell Blomster uttalade sig i Aftonbladet. En ”plymuttare” såklart, menar hon.
– De var ju tvungna att ha någon som kunde kontrollera vad han sa. De pratar ju nästan aldrig med tidningar, så ingen får reda på hur det egentligen går till i sekten. Men jag vet – jag har både sett och hört hur den här sekten fungerar.?