Därför klarar vi oss inte utan lögnerna

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-16

Professorn: De är nödvändiga sociala smörjmedel

Ljuger du ibland? Ett nekande svar på den frågan är antagligen – just det – en lögn.

Att ljuga är mänskligt och vi gör det ofta.

– Man ska sträva efter att leva sitt liv i ärlighet, men människor är inte alltid betjänta av att höra sanningen säger Stefan Einhorn, författare och professor.

Låt säga att du nyss köpt en vinterjacka för några tusenlappar. Den var i dyraste laget, men lite måste man ju få unna sig. Du kommer hem och får frågan:

”Oj, vad kostade den där egentligen?”

”Äh, det var inte så farligt. Typ 800 kronor”.

Du flackar lite med blicken och gömmer raskt undan kvitton och prislappar. Nu är lögnen en utväg för att slippa en trist diskussion. Värre blir det förmodligen om du ett par år senare har spelat nätpoker för familjens besparingar, dragit på dig saftiga krediter och trasslat in dig i en härva av finansiella problem.

När kronofogden står och spejar bakom husknuten och du riskerar att krossa din familj. Men vad är egentligen en lögn och varför ljuger vi?

– En lögn är en medveten osanning. Man hoppas att motparten ska acceptera det man säger som en sanning. Om jag tror att saker och ting är på ett visst sätt och säger det, är det ingen lögn, säger Stefan Einhorn.

Han berättar att det finns flera skäl till varför vi ljuger. I första hand fungerar lögnen som ett socialt smörjmedel.

– Om du visar upp din nya kappa och den ser ut som hämtad ur en skräckfilm behöver ju inte jag säga det till dig. Om ett barn har ritat en fullständigt oigenkännlig katt och säger: ’Titta på min katt, visst är den fin?’ behöver jag ju inte säga: ’Nej, den ser förskräcklig ut!’

Andra orsaker till varför vi drar en vals är att vi vill framställa oss själva i bättre dager.

Vi ljuger dessutom för att skydda oss själva och andra.

– Du blir anklagad för att ha pratat illa om någon och svarar ’Nej det har jag aldrig gjort’. Du ljuger för att skydda dig. Om du gömmer asylsökande flyktingar i källaren är det troligt att du ljuger om det för att skydda dem, säger Stefan Einhorn.

Självfallet är lögnen förknippad med ett mer eller mindre stort risktagande.

– Det är inte så riskabelt att säga att jag tycker att din nya blus är fin om jag inte tycker det, för det är väldigt osannolikt att du ska kunna avslöja den lögnen. Större risk är att hålla sin fru i fångenskap och ljuga om det. Eller att ljuga i en rättegång och åka dit för mened.

Var går gränsen mellan en vit lögn och en vanlig lögn?

– Jag brukar inte dela in lögner i vita och icke-vita. Jag säger att man måste bedöma varje lögn för sig. Jag tycker att det är värt att sträva mot att vara så ärlig som möjligt. Men människor som säger att de alltid är ärliga, att de alltid säger vad de tycker, skapar i regel problem runt sig.

Hur då?

– De menar att det är en dygd. De gör det väldigt enkelt för sig själva men skapar spår av förödelse bakom sig. Människor är inte alltid betjänta av att få höra sanningen. Man ska sträva efter ärlighet, men inte vara rigid.

Enligt Stefan Einhorn påverkas vi inte så mycket av att ljuga – under förutsättning att vi gör det av en god anledning. Lever vi däremot vårt liv genom en lögn är det värre.

Vad ska man göra om man inser att ens lögn gått över styr?

– Det är svårt att ge ett generellt svar, men att försöka undvika att leva sitt liv i en lögn är självklart. Huruvida man ska berätta om sitt nätpokerspel eller sin otrohetsaffär lämnar jag öppet. Man ska se till att, så gott man kan, försöka leva sitt liv i ärlighet.

Många gånger kan det kännas skamligt att ljuga, men om lögnen innebär mer gott än vad sanningen skulle göra behöver man inte skämmas, tycker Stefan Einhorn. Man har ju fattat ett medvetet beslut.

– Ibland häver människor ur sig lögner när de inte hade behövt, och sedan är det för sent. Då kan jag förstå att man skäms efteråt. Men jag kan inte säga vilka lögner man ska skämmas för, det vore onekligen moraliserande.

Det finns olika forskarrapporter om hur ofta vi ljuger. Enligt den ena ljuger vi tre gånger dagligen. Enligt den andra åtta gånger. Trots det hävdar vissa bestämt att de minsann aldrig gör det.

– När man pratar med människor visar det sig att de allra flesta ljuger. Det finns de som hävdar att de alltid är ärliga, men jag undrar om de inte ljuger när de säger det. När man frågar: ’Har du aldrig varit på en middag och sagt att det var gott när det inte var det?’ Då säger de att det inte är någon lögn. Men det är det. Enligt dem är det en acceptabel lögn.

Det finns en klar distinktion mellan att inte säga allting och att ljuga, säger Einhorn. Att använda lögner som socialt smörjmedel är ett sätt för människor att bättre inter­agera med varandra.

Hur vet man att någon ljuger?

– Det är väldigt svårt att se. Det behöver inte alls vara så att de viker undan med blicken och ser skyldiga ut. Tvärtom, de tittar en i ögonen mer än ickelögnare och ger dessutom kortare svar.

Stefan Einhorn tar Bill Clinton och dennes välkända uttalande ”I did not have sexual relations with that woman” som exempel. USA:s före detta president ­gjorde allt för att ­rädda sitt eget skinn, ­efter den påstådda otrohetsaffären med ­Monica Lewinsky.

– Det sa han på ett oerhört övertygande sätt. Jag tror att det beror på att det var en glidning på sanningen. Han hade ju inte samlag med henne och tyckte därmed att han inte ljög, eftersom de hade oralsex. Det var en skickligt genomförd lögn.

Kan man leva lyckligt fastän man ljuger?

– Ja, uppenbarligen, eftersom de allra flesta ljuger och många svenskar säger att de är lyckliga.

Hur ofta ljuger du?

– Jag tillhör genomsnittet och ljuger väl ett antal gånger varje dag. I de allra flesta fall är det ”smörjmedelslögner”, säger ­Stef­an Einhorn och skrattar.

Cecilia Rindbäck Vangbo