”Dags att sluta när man inte vet varför man skriver”
Daniel Pernikliski avslutar Korvasbloggen
Natten till igår avslutade jag min pappablogg, Korvasbloggen.
Idag har jag en känsla av vemod i kroppen, inte olik den man får efter ett avslutat förhållande.
Kanske därför att en blogg ÄR ett slags förhållande. En samverkan mellan människor. Jävlar vad det har varit givande att driva en blogg. En plats att ösa ur sig både allvar och allsköns nonsens på, helt efter humör och behag. Och dessutom få respons på det. På ett sätt blir läsarna som en stor familj, som även om man inte känner dem ger känslan av samhörighet.
Och när bloggandet är som bäst gör det underverk för seendet i vardagen. Även om man bara redogör för en bråkdel av allt som händer, en bråkdel som man har privilegiet att själv få välja ut, så gör blotta tanken på att man kanske kommer att beskriva någonting för någon annan att man öppnar ögonen för detaljer.
Det har funnits tillfällen, när något ögonblick just har ägt rum, då hela familjen har utbrustit: ”Blogginlägg” i kör. Det har varit en process som har lett fram till beslutet att lägga av. En känsla av att sakta ha vuxit ur ett format. Förvisso är jag fortfarande en pappa och skulle i teorin kunna ha en pappablogg i hela mitt liv. Men min dotter var en bebis när jag började och nu är hon fyra. Att vara språkrör för någon som alltmer vill föra sin egen talan blir ansträngt.
På ett integritetsplan skulle det gå att fortsätta, det är jag övertygad om. Men avvägningarna för vad som känns rätt blir så tröga och så fulla av kompromisser att det som skrivs till slut blir ointressant och krystat. Och vad är då vitsen?
Var person måste avväga själv när det är nog. Det finns inget facit. Men jag tror att det underlättar att ställa sig frågan varför man gör någonting, och när man inte riktigt kan svara på den längre, kanske det är dags att sluta.
Det kunde inte jag.