Jag skulle gärna ha ultraljudet ogjort!
Familjens minisol Märtha ligger här i famnen och snusar. Jag sniffar henne i nacken, försiktigt så att hon inte ska vakna. Doften är ren och oförstörd. Och lika len som hennes mjuka babyhud. När Märtha är vaken ler hon oavbrutet och får oss att skratta. Jag är så oerhört tacksam för att hon är här. Därför är det med skammens klump i halsen som jag tänker på dagen för snart nio månader sedan. Dagen då vi var hos barnmorskan på ultraljud.
Vi skulle kolla att allt var okej med vår lilla baby. Det var pirrigt förstås. En halstablettsblå gel på min mage och strax därefter ett barn som sög på tummen på skärmen. Ryggrad, händer med tio fingrar och fötter med lika många tår. Alla organ var där de skulle och vi borde pusta ut. Men Klas och jag var fortfarande nervösa. Vi ville ju kolla könet också. Skulle Maj-Lis få en lillebror eller lillasyster? Det spelar ingen roll, men nog skulle det vara skoj med en av varje...
– Jo, en liten pöjk hade varit kul, sa vi dagen vi fick reda på att vi väntade ännu ett barn.
Nu stirrade vi hoppfullt på skärmen, kanske kunde man se en liten...
– Ville ni veta könet också? frågar barnmorskan och smetar ut mer gel.
Eh, ja jo. Det hade ju varit kul. Inte för att det spelar någon roll.
– En flicka, utbrister barnmorskan och ler stort.
Jaha, jaså? En tjej alltså?
– Ja, en frisk liten tjej.
Okej ... Vad kul. Vi lämnade barnmorskan i tystnad. Sa inget till varandra när vi körde hem. Först när vi parkerade bilen frågade jag:
– Är du också lite besviken?
– Ja, faktiskt. Får man vara det?
– Vet inte, tror inte det...
När vi kom in i lägenheten började vi ringa runt till nära och kära för att berätta att Maj-Lis skulle få en syrra. Folk jublade. Två tjejer är perfekt! Då kan de ärva av varandra. Och tänk, de kommer bli bästisar!
Men Klas och jag deppade. Vi hade nog hoppats på en kille mer än vi erkänt. Jag ringde min mamma.
– Mamma, när jag föddes, blev du inte besviken då? Du hade ju redan två döttrar.
– Nej, faktiskt inte. Jag var jätteglad. Du var så fin och det var det enda som spelade någon roll.
Klas och jag började bolla flicknamn senare på kvällen. Kom inte fram till någon som kändes lika bra som Rune eller Erling som vår son skulle hetat. Vi bestämde oss för att sluta deppa. En kväll var väl okej. Men absolut inte mer. Så vid frukosten nästa morgon var vi på bättre humör. Vi började prata om fördelarna. Och så landande namnet Märtha och allt kändes fint igen.
Månaderna gick och vi började längta efter vår lilla tjej. Och i samma sekund som hon kom ut var hon alldeles självklar. Från den stunden skulle jag aldrig byta ut henne. Inte mot en son, inte mot någon annan i världen. Jag är så stolt över min fina Märtha. Hennes leende gör mig hel. Kärleken vi känner för henne är alldeles obeskrivligt oändlig.
Och det är en gudagåva att vara förälder till två flickor. Det är en gudagåva att vara förälder. Punkt. Och här kommer min poäng. Eftersom det ändå är som alla säger: könet spelar ingen roll. Ingen roll alls när barnet väl kommit! Inte för normalt funtade föräldrar i alla fall. Av den anledningen skulle jag inte ta reda på könet i förväg om jag skulle bli gravid igen.
Jag tittar på Märtha som just lärt sig rulla runt. Hon sover fortfarande men när hon vaknar ska jag kalla henne ”prinsessan på märthen”. Hon brukar skratta då. Jag tänker att dagen då jag var besviken var alldeles onödig. Och jag skäms och äcklas över känslan jag hade. Jag skulle gärna ha det där ultraljudet ogjort!