”Vi kör noll geggande i varandras plånböcker”
Åsa Erlandson om att dela eller icke dela på ekonomin
Ekonomi är ett av de vanligaste bråken par emellan. Nästan hälften av alla som lever ihop tjafsar om pengar. Jag bråkar aldrig om det hemma – däremot med omgivningen som tycker att vi har ett fullständigt analt och genomvidrigt system. Så fort samtalsämnet glider in på pengar börjar alla titta på mig och inkvisitionen startar.
Det som i mina ögon är en perfekt överenskommelse, är i andras en sjuk grej. Hemma hos oss delar vi nämligen inte på någonting utöver räkningarna och det som har med barnen att göra. Det är mitt och ditt klart uppdelat för hela slanten, min bokhylla och din tv, min lön och din lön, mina utgifter och dina utgifter och noll geggande i varandras plånböcker.
På så sätt slipper man stå till svars för någon svindyr slalomutrustning som man köpte fast det bara är vinter en vecka om året, eller smyghandla ett par onödiga skor.
”Ni omyndigförklarar varandra!” ropas det över middagsbordet när jag berättar hur vi gör och jag tänker att nä det är ju tvärtom. Var och en tar ansvar för sitt, istället för att gå och tigga om pengar.
”Orka lägga en massa tid på att dela upp!”, tjoas det också och jag tänker att så jobbigt är det ju inte att trycka på ”exportera till excel” i internetbanken och få en snygg och prydlig uppställning. En sekund, för att vara exakt.
”Så oromantiskt!”. Mmmm… Om man tycker att det är romantiskt att bråk–försonas så finns här klart en poäng. För vi bråkar ju aldrig.
”Orättvist! Tänk om en tjänar mindre”. Här är jag beredd att ge mig. Det anala systemet funkar knappast om en är miljonär och den andra student, då blir obalansen för stor. Exceltänket kräver också att man har någorlunda samma ekonomiskt tänk för annars kan bara den ena åka på semester. Och det vore ju tråkigt.
Att inte dela på allt trots att man bor ihop verkar vara något av det knäppaste man kan göra, av reaktionerna att döma. Folk reagerar med spott och förtvivlan och vårt ekonomiska system har till och med blivit en vandringssägen, som gått stan varvet runt och återberättats för mig som varandes en myt: ”Jag hörde om ett par som delar upp allt!”
Men jag lutar mig lugnt tillbaka. Jag är så gärna måltavla, de får hålla på. För jag vet vad som händer. Om ett halvår kommer angriparna som pengabråkat sig trötta hemma och frågar i förtrolig ton: ”Hur var det nu igen? Hur gör ni?”