”Det är inlärt att förbereda sig på besvikelse”
Daniel Pernikliski om att ledigheten tar slut
Det hände något när jag klev på tunnelbanan igår. Dörrarna gled upp och i samma sekund som jag satte ner foten på golvet i vagnen fick jag en stark känsla av att vara utomlands. Utomlands i landet Odenplan. Då slog det mig att jag har känt mig mer ledig den här sommaren än på länge. Så ledig att den första kontakten med kollektivtrafiken kändes exotisk.
Inte så att jag har varit mer ledig den här sommaren, inte alls. Nej, det har ingenting med faktisk ledighet att göra, utan med hur ledig man har känt sig. Den här sommaren har jag helt enkelt lyckats undvika att hela tiden tänka på att ledigheten så småningom ska ta slut. För det finns någonting inlärt hos människan, i alla fall hos många svenskar, att förbereda sig på besvikelser. Så till den grad att man ofta är lite besviken hela tiden över att besvikelsen till slut ska komma.
Jag minns en artikel i en dagstidning för flera år sedan. Det var en jul då alla röda dagar hamnade på rätt plats så att ledigheten blev lång. Men artikeln handlade inte om hur förträffligt det var med lång ledighet, utan om hur dåligt det skulle bli nästa år. ”Njut nu, för nästa år blir det värre”, eller någonting i den stilen löd rubriken. Så jävla typiskt. Ett helt år i förväg uppmanas man att tillbringa sin ledighet med att deppa över nästa års olyckor.
Nu tar semestern snart slut för många och en vanlig föreställning är att man ska förbereda sig. Men varför då? Vardagen kommer så småningom, vare sig vi tjatar om det eller inte. Barnen kommer att märka att skolan börjar utan att vi påminner dem varje dag. Vardagsförberedelserna är det mest effektiva sättet att förpesta semestern. Hur beredda behöver vi vara liksom?
”Försök nu att verkligen uppskatta hur gott den här glassen smakar, för i botten ligger det bajs.”
Ja, då smakar glassen inte lika gott, så är det bara.