Släpp ängsligheten och köp crazy saltkar
Läs Josefine Sundströms krönika
Jag har valt ett arbete där det är viktigt att vara kreativ. Men trots det funderar jag inte särskilt ofta på just kreativitet. Jag har ju alltid sett min egen kreativitet som ett aldrig sinande flöde. Tills härom dagen.
Jag strosade runt i ett varuhus. Letade efter små mysiga saker att piffa köket med. Köpte en rosa vattenkokare, några vackra kökshanddukar och en bukett färgglada ljus. Plötsligt såg jag en liten porslinspryl med tre miniskålar fästa i ett långt handtag. Men så fiffigt, äntligen något att ha flingsalt i, tänkte jag och lyfte upp prylen. Men just som jag skulle ställa ned den i kundvagnen kom jag på att jag kanske borde kolla vad mitt lilla saltkar kostade först. Då såg jag att den lilla prylen inte alls var ett saltkar. ÄGGHÅLLARE, stod det. Luften gick ur mig. Ägghållare? Åh, nej! Hur hade jag missat det? Jag skyndade mig att ställa tillbaka prylen på hyllan och gick mot kassorna. Det var först efter jag betalat som jag började fundera över det där. Varför köpte jag inte bara ägghållaren och använde den som ett saltkar? Varför blev jag så ängslig?
Ett barn hade aldrig låtit vetskapen om prylens egentliga funktion komma i vägen. Hade jag haft mitt barnasinne intakt hade jag tänkt: ägghållare, jaha där ser man, men jag tycker den ser ut som ett saltkar och tänker använda den som ett saltkar. Så det så!
När man blir vuxen blir man praktisk. Och när man blir praktiskt tror jag att man tappar en stor andel av sin ursprungliga kreativitet. För att tänka utanför ramarna är ibland lite omständligt. Det kräver att man anstränger sig.
Ett ännu större hot mot kreativiteten är publiken. Jag menar alltså medvetenheten vi har om vår omgivning. Viljan att göra omgivningen till lags gör att man tenderar bli ängslig. Det var det som hände mig där vid saltkaret. Och det är det som gör att nästan alla vuxna har likadana kläder. Varför väljer ingen vuxen sin finaste prinsessklänning en regnig måndagsmorgon när hon ska till jobbet? Nej, för vad skulle kollegorna, kunderna och främlingarna på bussen då tänka? Som vuxen är det viktigt att man inte sticker ut. Man vill inte vara för uppklädd eller nedklädd. Och man vill inte behöva gå och oroa sig för att man är annorlunda.
Som tur är finns det sociala spelregler att förhålla sig till. Lämpliga praxis att följa. Etikettregler upprättade för att vi alla skall veta, för att vi inte ska behöva vara annorlunda. Vi kliver in i ledet och rättar oss. Vi tycker det är bekvämt. Men vad som händer med något av det allra ädlaste vi föds med, kreativiteten, reflekterar vi inte över. Jag har alltid trott att jag inte varit särskilt rädd för vad andra ska tycka. Att jag varit en person som inte brytt mig. Men där i varuhuset insåg jag att så inte är fallet.
Här sitter jag nu i mitt kök. Snygg vattenkanna har jag. Intill den på bänken står en ful pappförpackning med flingsalt. Jag sörjer att ängsligheten fått ta så stor plats i mitt liv. Jag vill frigöra mig. Måste genast ge mig iväg och köpa den där ägghållaren!