”Kan ni inte bara hålla käft?”
Åsa Erlandson har ruttnat på feminister och antifeminister
Känner du dig förminskad, lille vän? Inte det? Lite kränkt då? Kom igen nu, känn efter. Känn riktigt, riktigt efter så hittar du säkert något. Den där mannen som kallade dig vid förnamn tidigare i dag, visst var väl det en härskarteknik? Eller de där kvinnorna, som fortsatte prata med varandra när du kom in i rummet. Du trodde att de bara var uppslukade av sitt samtal men om du tänker efter riktigt noga nu så var det ju ett osynliggörande av dig som man. Mansförtryck, har du nog fog för att kalla det.
Allvarligt talat. Jag är utled. Dödstrött. Spyfärdig. Dumheterna har pågått länge men kulminerat fullständigt de senaste veckorna: Medan elitfeminister, allmänfeminister, jämställdister, ekvivalister, antifeminister, manschauvinister, kvinnochauvinister och allt vad de heter som lever i en trygg demokrati med världsberömd yttrandefrihet tjafsar med varandra om vem det är mest synd om – hotas en 19–årig tunisisk tjej till livet för att hon visade brösten på en bild. Som en protest mot kvinnornas situation i hennes land, som ett budskap om frihet och basala mänskliga rättigheter. Att vi inte skäms!
Det fanns en tid när jag tyckte att det var viktigt att prata om jämställdhet, men i dag har det fullständigt urartat. Det är banne mig lättare att komma ut som satanist, än att ens knysta något om att det bör vara lika lön för lika arbete. För gör man det, kan man räkna med en störtskur av frågor, korsförhör kring exakt vilken statistik man lutar sig mot och har man inte det alldeles klart för sig som ett rinnande vatten så blir man idiotförklarad. Av idioter. Och kallad manshatare – det nya skällsordet nummer ett. (Tvåa är ”feminist”). Tröttande så in i döden.
Man behöver inte ens provocera, det är helt överflödigt, det räcker med att säga självklarheter för att folk ska gå bananas. Till exempel att kvinnor och män ska värderas lika och ha samma möjligheter, då måste man plötsligt stå till svars för vad någon kvinnorörelse gjorde för 100 år sedan eller någon tokfrans som uttalat sig någonstans, vare sig man sympatiserar med dem eller inte. Eller ens vet vilka de är. Och man dras ofrivilligt in i långa, invecklade akademiska utläggningar om vilken feministisk teori som man eventuellt tillhör och dess beståndsdelar in i minsta detalj och avkrävs förklaringar om hur biologi och sociologi hänger ihop och jag känner bara att fuck that. Jag skiter i det. För medan vi slår varandra i huvudet med trams och tävlar om SM–guld i hårklyverier, fortsätter vi att dras med våra problem – och människor i andra delar av världen riskera livet.
Kan ni inte bara sluta? Kan ni inte bara hålla käft ett litet tag och fundera över vad som behöver göras istället? Ni kvinnor, som tycker att ni hindras i karriären. Och ni män, som tycker att ni hindras i familjelivet. Hur skulle det vara om ni istället för att författa kilometerlånga attacker på varandra kom upp med några konkreta åtgärder för att få det där underbara samhället som ni båda drömmer om? Hur vore det om ni kunde hålla två tankar i huvudet samtidigt så att den som vill lyfta A inte automatiskt vill trycka ned B? Eller blir det alldeles för komplicerat då?
19–åriga Amina Tyler som startade det tunisiska kvinnouppropet har tvingats gå under jorden. Hon fick en riktig fatwa över sig. Vi – vi fick en mental fatwa i form av ännu en debatt på tidningarnas kultursidor.