”Det finns mycket fult i människan”

Cecilia Gustavsson

Författaren Dennis Lehane skriver om människans ondskan i rosad roman

Dennis Lehane har tjänat multum på sina böcker, men brinner fortfarande för de fattiga.

– Det är skrämmande hur en del rika och mäktiga utnyttjar andra, säger han.

Hans nya, hyllade roman beskriver en avgrundsdjup klyfta mellan samhällsklasser.

Dennis Lehane har bytt stil efter succédeckarna om Patrick Kenzie och Angela Gennaro, och boken ”Mystic River” som blev film.

”Ett land i gryningen” är ett romanbygge om arbetare och mäktiga, hat mot svarta och en amerikansk dröm som kollapsar. Boken kulminerar i polisstrejken i Boston 1919, då vanliga medborgare startade upplopp på gatorna och raserade allt i sin väg. Staden blev ett kaos av slagsmål, rån, våldtäkter, vandalism och ren ondska.

– Det finns mycket fult i människan om man skrapar lite på ytan, säger Dennis Lehane lugnt när han besöker Stockholm för att prata om sin tegelsten till historisk roman.

– Att de flesta beter sig hyfsat beror inte på någon fin allmän moral, utan på rädslan för att bli haffad, utpekad och straffad. Alla tänker egentligen på sig själva. Jag menar inte att varenda människa skulle våldta barn om de fick möjlighet, men många skulle i alla fall stjäla. Det är ingen slump att vi behöver poliser.

Har gjort en lång resa

Just en polis, Danny, är en av bokens huvudpersoner. Han är vit medelklass, med en pappa som är hög chef i poliskåren. Den andre är Luther, en svart man som föraktas av många på grund av sin hudfärg. De, och den irländska hushållerskan Nora, finner varandra över ras- och inkomstklyftor.

Dennis Lehane skriver med lidelse om orättvisorna och fackföreningarnas kamp för ett liv bortom fattigdomen. Han har själv gjort en lång resa. I dag far han världen runt för att prata om sina framgångsrika böcker. Iförd luvtröja och gott självförtroende intar han Grand Hôtel.

Men hans föräldrar var irländsk arbetarklass som flyttade till USA, och han är uppväxt i de råbarkade immigrantkvarteren i Dorchester, Boston.

– Jag hade en lycklig barndom, men samtidigt kunde världen runtom mig vara våldsam och hård. Vid den tiden fanns mycket rasistiskt våld, och jag såg en hel del som förvirrade och skrämde mig.

Pojkdrömmen var att skriva

Han märkte hur hans mamma och pappa kunde mötas av fördomar.

– Irländare sågs inte alltid som pålitliga. En del behandlade pappa som om han var mindre intelligent bara för hans brytnings skull. Sådant drabbar alla immigranter.

Redan som pojke var Dennis Lehanes stora dröm att skriva. Hans föräldrar hade ett krav: Att han skulle slutföra college, för att åtminstone kunna försörja sig som lärare om han misslyckades som författare.

Betyder den sociala bakgrunden mycket för en människa, anser du?

– Ja, den påverkar vilken sorts person du blir, och dina chanser från början. Men den behöver inte bestämma hur ditt liv ser ut i slutändan. Det är upp till dig – åtminstone om du bor i ett av de få länder där du har möjlighet att bli vad du vill. Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig, även om de var lite oroliga först.

Dennis Lehane lägger stor möda på att skapa en nyanserad verklighet, med karaktärer som varken är alltigenom onda eller genomgoda. Bokens huvudpersoner är omtänksamma, fördomsfria och kärleksfulla. Men i deras inre lurar också våldsamhet och lögner.

– Så fort jag kommer på en ”god” karaktär, tänker jag också: ”Vilka är bristerna?”

Dennis Lehane ler åt sin egen cynism – eller är det kanske realism?

– Både helgon och helt onda personer är sällsynta. Jag vill varken skriva om ”elaka rika” eller ”goda fackföreningskämpar”. Människan är både och, och det är det som gör henne intressant.