”Jag bröt en killes arm”

Sabina, 31, var en av Göteborgs värsta värstingar

Hon knarkade, stal och slogs på stan redan som fjortonåring. Hon flyttades från det ena ungdomshemmet till det andra.

Sabina Palsanäki, 31, var en av Göteborgs värsta värstingar.

helskärm

”Min mamma tyckte att jag skulle flytta hemifrån när jag var fjorton.

Hon hade träffat en ny karl och då var det bara: ’Nu får du bo med din morbror.’

Det var där någonstans det började. Mitt destruktiva, rotlösa liv.

Innan jag blev utkastad av min mamma var jag en ordningsam tjej som kom hem i tid.

Fast det är klart, om man ska analysera mitt liv i detalj, stod allting inte rätt till dessförinnan heller.

Mina systrar var placerade i fosterfamiljer och jag – minstingen – var den enda som bodde hos mamma.

Hon gick från den ena relationen till den andra, och hon, liksom min far, hade grava alkoholproblem.

Själv blev jag utsatt för sexuella övergrepp vid ett flertal tillfällen.

När jag som fjortonåring blev skickad till min morbror, hans fru och deras fyra barn på deras bondgård, blev jag behandlad för bra för att det skulle vara sant.

Här fick jag röka, men bara ett visst antal cigaretter om dagen, och jag var tvungen att komma hem en viss tid på natten.

För första gången i mitt liv fick jag regler. Det kändes tryggt på något sätt.

Från åttan till nian höjde jag mina snittbetyg från 0,2 till 1,9. Det är kanske inga toppbetyg, men jag hade ändå gjort enorma framsteg.

Problemet var bara att jag inte var van vid snälla människor.

Därför gick jag och väntade på att min morbror skulle göra något dumt. Och en dag när han hade råkat putta till mig av misstag tyckte jag att jag hade fått beviset: Han var som alla andra.

Varpå jag samlade ihop mina ägodelar och stack.

Jag placerades i en så kallad akutfamilj som bodde nära Göteborg.

Stadens uteliv lockade starkt. Nu fick jag lätt tillgång till hasch, och gick snart över till ecstasy och LSD.

När jag sedan förflyttades till mitt första ungdomshem, hade jag samlat på mig en mängd kriminella kontakter.

Samtidigt, ironiskt nog, gick jag med i antivåldsorganisationen Guardian Angels. De helger som jag inte var ute och knarkade och slogs själv, drog jag på mig min röda Guardian Angels-basker och gick ut för att stoppa bråk.

Å ena sidan ville jag sluta leva med droger och slagsmål, vilket Guardian Angels-åtagandet var ett uttryck för. Å andra sidan hade jag så mycket aggressioner inom mig att jag fortsatte dras med i bråken.

Under den här tiden blev jag ihop med Dimitri. Han var lång och välbyggd och ledare för ett av stadens många gäng. På kvällarna smet jag ut genom balkongdörren för att slåss med honom.

Vårt gäng hade bästa platsen – området kring McDonalds. Det fanns ett annat gäng som också ville åt det och vi möttes en kväll för att göra upp. Jag och Dimitri gick först, det gjorde vi alltid. Jag ville visa världen vilken tuff brud jag var och spände musklerna, försökte se så farlig ut som möjligt.

Först stod vi och psykade varandra, sedan började slagsmålet. Jag hoppade på motståndarnas ledare och fick tag i hans huvud, knäade och fick ned honom, bröt hans arm. Sedan tog jag tag i nästa människa.

Träningspassen på gymmet med Guardian Angels hade gett resultat och oftast var motståndarna, som nästan alltid var män, chanslösa mot mig. Skulle jag någon gång råka ut för en bjässe, fanns alltid Dimitri vid min sida.

Men det slutade inte här. Ryktet gick att jag var en stark tjej som kunde sätta killar på plats, och jag fick därför ett erbjudande om att leta upp människor som var skyldig en kille pengar, och kräva tillbaka dem. Jag skulle få 20 procent av summan.

Jag nappade direkt. I nio fall av tio räckte det med att jag tog stryptag för att få pengarna. Det värsta jag behövde göra var att sätta en kniv i benet på en kille. När jag skulle hälsa på riktigt starka män brukade jag ta med mig en gigantisk killkompis som ingav respekt.

Så här i efterhand inser jag att jag hade tur – jag hade lika gärna kunnat bli ihjälstucken. Men då brydde jag mig inte om det, jag var så skadad från min uppväxt. Jag hade inget att leva för ändå.

En kväll medan jag och mitt gäng höll på att bryta oss in i en lokal blev vi tagna på bar gärning av polisen. Jag greps, misstänkt för olaga intrång, narkotikainnehav, vapeninnehav och stöld. Sedan fick jag åka polistransport till ett nytt ungdomshem för utredning.

Jag hade blivit omhändertagen enligt LVU, lagen om vård av unga, vilket innebar att min mor inte längre hade vårdnaden om mig. Men det bekom mig inte, i praktiken hade jag ju ändå ingen mamma.

På hemmet möttes jag av en jätte till finsk dam. Hon såg sur ut och tog alla mina grejer, förde mig till ett rum som hon hade försökt göra hemtrevligt med en nalle, en liten plastmugg med sega nappar i, en säng och en stereo.

Men pansarglaset i fönstren vittnade om att det här inte var något vanligt rum. Liksom knappen på väggen bredvid den finska damens kontor. Det räckte med ett tryck, så kom ett gäng på fyra, fem anabolpumpade killar springande in i mitt rum. För första gången var jag chanslös.

Jag bedömdes som ohanterlig och skickades till ett slutet ungdomshem, där jag omgavs av rörelsedetektorer.

Av någon anledning kände jag att jag hade fått nog och började skärpa mig. Jag slutade knarka. Försökte till och med få de andra på hemmet att lägga av. Efter ett tag lyckades jag bli transporterad till ett öppet hem i Stockholm. Jag ville dit eftersom mina syskon bodde i närheten.

Även där skötte jag mig exemplariskt och blev utskriven efter nio månader. Då var jag 18 år gammal och hade lagt av med mitt destruktiva beteende, av ren vilja.

Ganska omgående flyttade jag ihop med en kille, som jag sedan fick två barn med, och vårt tredje är på väg.

Vårt förhållande har varit av och på genom åren och under en av-period fick jag en son i ett annat förhållande.

Nu, mitt i graviditeten, har vi slutligen bestämt oss för att gå skilda vägar.

Människor som jag berättar min historia för blir chockade.

Dels av att höra vad jag har varit med om, men också av att jag inte bryter ihop när jag pratar om det.

Många undrar också hur jag klarar av att ta hand om min familj när jag bara är timanställd och inte har något riktigt boende. På grund av min fläckiga bakgrund får jag varken något första- eller andrahandskontrakt och jag tvingas nu flytta runt med mina barn. Men skulle jag lägga mig ner och fundera på allt elände skulle jag gå under totalt. Därför väljer jag att stå upp, stark.

Det som får mig att kämpa är mina barn, som är mitt allt. Jag har ju själv aldrig fått någon kärlek hemifrån, så jag försöker göra precis tvärtom och överöser mina barn med kramar och pussar.

Till hösten ska jag börja gå i terapi och ta itu med min bakgrund. Det kommer att bli jobbigt. Men jag känner att jag måste göra det för barnens skull. Jag har kort stubin och brusar lätt upp, det vill jag förändra.

De ska inte behöva lida bara för att jag har haft det trassligt.”

4 500 per år omhändertas

Barn och ungdomar kan tas om hand enligt lagen om vård av unga, LVU. Detta kan bli aktuellt när ett barns hälsa eller utveckling bedöms kunna ta skada av hemförhållandena, eller när unga utsätter sig för risker genom kriminell verksamhet, missbruk eller annat socialt nedbrytande beteende.

I akuta lägen kan de här barnen och ungdomarna tas om hand direkt.

1998 fick cirka 4?500 barn och ungdomar någon gång vård enligt LVU. Tre fjärdedelar av dessa fick vård på grund av brister i hemmiljön. Av dem blev 1?500 omedelbart omhändertagna.

Vård enligt LVU inleds alltid utanför den ungas eget hem. Denne kan till exempel få bo i ett familjehem eller på en kommunal eller privat institution.

Läs mer på: www.socialstyrelsen.se , www.domstol.se

Minna Tunberger