”Pojkar är inte jobbiga - men fördomar är det”
Åsa Erlandson är trött på den ständiga värstingstämpeln på killar
Pojkar är längre på dagis och genast dras slutsatsen att det beror på
att de är så jobbiga.
Vet ni vad jag tycker är jobbigt? Den ständiga värstingstämpeln på killar. Visst, jag har träffat fyraåriga pojkar som bokstavligen river ner tapeterna. Men det finns minst lika många Tjuren Ferdinands där ute som hellre tittar på blommorna – och därför är det både tjatigt och fel att döma ut alla så snabbt.
Dessutom är siffrorna som Sveriges Radio tagit fram över hur många
timmar flickor och pojkar är på dagis minst sagt skakiga. Olika kommuner har svarat olika mycket (vissa inte alls) och de har inte heller räknat bort barn som har småsyskon hemma och som bara går halvtid.
Ändå lyder rubriken: ”Pojkar är så jobbiga”.
Fel. Fördomar är så jobbiga.
Min bekantskapskrets är så klart inte heller någon bra statistik, men jag ska ändå dra upp några exempel på små herrar jag känner som får mig att skippa generaliseringarna:
* Att äta middag med Elvispen är som att dinera med ett pop corn, hans
rumpa hinner bara toucha stolen innan han flyger upp igen. Energisk?
Ja. Jobbig? Nej. Tvärtom, väldigt glad och rolig.
* Stenstoden däremot sitter kolugnt limmad på stolen tills alla går
runt och letar efter honom efter middagen. Just det ja, han sitter
kvar i köket och grubblar över vattenhalten i sin gurkskiva. Och har
inga planer på att ändra på det.
* Och så har vi Berg– och dalbanan vars humör skiftar med dagsformen.
Filosof eller fartdåre? Det vet man först när han vaknat på morgonen
och känt efter.
Ingen skulle slå fast hur en typisk 40–årig man är, däremot vet alla ”hur pojkar är” trots att alla barn, flickor och pojkar, är så himla olika redan från start. Jag slutar aldrig förvånas över vilka små personligheter även de minsta spädbarnen är.
Snacket om jobbiga pojkar riskerar att bli självförverkligande och sänkande – och de som inte passar in i mallen glöms bort eftersom killar förväntas armbåga sig fram och ta för sig.
Och: De flesta föräldrar, dagis och skolor känner till ”den tysta flickan”.
Färre fattar att hon lika gärna kan vara en han.