Min plan: Oändlig kärlek och trygghet
Jag är oersättlig. Tanken träffar mig när jag sitter i sängen och viker kläder. Det är en hisnande tanke som jag inte riktigt är bekväm med och därför slår ifrån mig. Jag lyfter fram min gamla weekendbag från översta hyllan i garderoben. Jag slår upp väskan och slås av att den fortfarande luktar svagt av min gamla parfym. Doften sitter i efter två och ett halvt år.
Jag lägger sköna promenadskor och ett par med hög klack i botten av väskan. Är upprymd över vad som komma skall. Men så stannar jag upp i packningen. De förbjudna tankarna kommer igen.
Om jag inte fanns, vem skulle då försvara mina barn med näbbar och klor? Vem skulle då älska dem så där ovillkorligt som bara en mor kan? Om inte jag fanns, vem skulle göra absolut allt för att de skall få en så bra start i livet som möjligt?
Grubblar över det där med min betydelse som förälder. Tankarna har varit extra frekventa eftersom min man och jag för första gången skall vara borta två nätter från våra två barn. Vi ser mycket fram emot att komma iväg, det gör vi. Han och jag, i Köpenhamn. Som förr. Vi skall sova ikapp, vet inte när vi senast hade en natt med obruten sömn. Vi skall shoppa, äta gott, spatsera på stan och bara vara.
Våra barn kommer också ha det fint. De skall hänga med sina idoler mormor och morfar. Allt känns fantastiskt härligt. Nästan. Jag har nämligen ilskna spöken som kommer till mig och ställer till det. Dessa spöken ger mig inte bara dåligt samvete. De lockar fram en bottenlös skräck. Tänk om något händer! Tänk om planet störtar, taxin krockar eller hotellet brinner ner när vi ligger där och sover ikapp. Tänk om vi inte kommer hem igen, fast vi lovat våra döttrar att vi skall göra det.
Jag har funderat på att boka olika flyg, sådär som jag hört att statschefen gör. Kungen i ett plan och Victoria i ett annat.
Men så har jag insett att det både vore trist och larvigt. För hur var det nu igen, det är farligare att gå över gatan än att flyga. Det kan lika gärna hända oss något när vi promenerar hemåt från Coop.
Vi kommer således att flyga ihop.
Men vad händer då om OM ändå händer? Våra barn har så många som älskar dem att det kommer att gå bra, tröstar min man.
Jo, han har rätt. Det är många som håller av våra barn. Men kan jag lita på att de skulle älska dem som de förtjänar att älskas? Jag menar, kan man ärva kärlek?
Förr var jag rädd för döden. Punkt. Som förälder är det inte längre själva döden som skrämmer. Jag behövs ju. Jag måste finnas som en grundtrygghet medan barnen växer upp.
Jag inbillar mig att jag är långt ifrån ensam med dessa känslor. Jag hoppas att det blir något bättre när barnen blir större. Jag inbillar mig att det känns lite enklare när man i alla fall kan vara säker på att ens barn kommer att minnas en. När man liksom satt avtryck. Jag har ju en plan för hur mina döttrar ska uppfostras. Tyvärr finns det inget recept på denna plan eftersom den kort och gott handlar om att de skall känna oändlig kärlek och trygghet. Det enda jag verkligen kan vara säker på är att jag, just jag kommer att ge dem det. Därför är jag oersättlig.