Tonårsrevolten är en utvecklingsfas

Utdrag ur Katerina Janouchs bok ”Barnliv”

Tonårsbeteendet kan börja tidigt i förpuberteten. Vissa blir tonåringar redan i elvaårsåldern ­eller till och med tidigare (generellt flickor). För andra är det tolv– tretton som gäller, andra är ­ännu senare.

Din unge blir grinig, trött och sur. Inget du gör duger. Glöm att du ska vara med och påverka klädval och aktiviteter! Tonåringen vill manifestera sin vuxenhet och den som står i skottgluggen är du, föräldern. Det är dig tonåringen tränar sig på vad gäller argumentationsteknik och manipulation. Du blir inte bara utskälld utan också kritiserad.

För att tonåringen ska kunna utvecklas behöver han göra upp med dig som förälder och det kan ske mer eller mindre aggressivt. Som vuxen kan man bli väldigt ledsen. Men kom ihåg att det här beteendet är normalt och en övning inför vuxenlivet.

Min erfarenhet är att tonårsolaterna går upp och ner. Det är nyckfullt och lite lömskt. Ena dagen är pubertetsungdomen mild och vänlig och man andas ut, det var inte så farligt! Nästa dag blir man utskälld och hånad och det smälls i dörrarna. Det räcker att man ger fel kommentar eller har på sig fel byxor (ack ja, tonåringar är grymma kritiker av sina föräldrars yttre) så kan helvetet bryta lös.

Det kanske inte är så konstigt att det stormar inuti och utanpå tonåringen. Nu ska ju det växande barnet bli vuxet på allvar. Ditt pubertetsbarn har ingen kontroll och det är väldigt förargligt. Var kommer alla finnarna ifrån? Och alla nya vätskor och lukter? Kroppen har plötsligt fått en egen vilja och lyder inte alls. Rätt vad det är så stretar den iväg åt ett håll. Hjälp! Men om ton­åringen tycker att kroppen sviker är det inget emot vad känslorna gör. Det påminner en aning om när han var liten och bara hade lust att slänga sig på golvet och vråla för att han ­inte fick sin vilja fram. Det är bara det att nu är han ju ingen barnunge längre. Och ingen förstår. Jo, kompisarna förstås. Men inte de vuxna. Har de själva aldrig varit i samma situation? Det verkar inte så.

För familjen och vuxenrelationerna är tonåren ofta ännu mer påfrestande än för tonåringen själv, på flera olika sätt. Ton­åringen rör sig i ett ingenmansland mellan barn och vuxen och sätter tålamodet på prov genom diverse nya beteenden. Många föräldrar vittnar om att livet med småbarn var enkelt när man jämför med hur det är att leva med en tonåring!

Som tonårsförälder ska du ta en dag i taget och vara kärleksfull, bestämd och rättvis. Men tonårstiden är inte enbart en tid fylld av problem. Det är också en fascinerande tid då ditt barn skaffar sig en egen plattform att stå på i fråga om intressen, värderingar, politiska sympatier ... Många tonåringar för in nya tankar och influenser i sina familjer. Tonåringen är en gratis inträdesbiljett till ungdomsvärlden, dit du som förälder annars inte skulle äga tillträde. Passa på att informera dig om gällande trender, moden, musiksmak och strömningar. Med rättaheter det att barn håller sina föräldrar unga.

Tänk så här:

 Trygga tonåringar revolterar. Vem ska de annars skälla på? Den man älskar mest vågar man också vara kaxigast mot. Det är du som får ta smällen.

 Glöm dock inte bort att allt beteende inte måste vara sunt. Många tonåringar har riskbeteenden som måste uppmärksammas. Tyvärr blundar föräldrar ofta för att det kan ligga allvarliga problem i botten. ”Inte mitt barn” är ett vanligt argument.

 Hur störig tonåringen än är behöver han eller hon mycket kärlek och stöd. Visa att du alltid finns där och ställer upp vad som än händer.

 Var inte mesig, men samtidigt, ha överseende. [?]

Ja, det är otacksamt ibland att vara tonårsålder, för man blir hutad åt och så får man veta att man är komplett dum i huvudet också. Se det som en fas i kärleken ni måste igenom.

 Tonåringen ska känna att du är att räkna med, vad som än händer. Han eller hon ska aldrig vara rädd att prata med dig och anförtro sig åt dig. Inse

att du är behövd, mer än någonsin, även om tonåringen gör sitt bästa för att få dig att tro något annat. Och var trygg i detta. Du är tonåringens ankare.

 Kräv inte alltid att ha rätt. Låt tonåringen smälla i dörren. Var så säker på att han eller hon snabbare kommer till dig med en ursäkt om du inte kräver att få någon.

 Berätta hur du känner. Blir du ledsen av tonåringens ord – säg som det är.

 Det spelar ingen roll hur många okvädingsord du får ­höra. Tonåringen älskar faktiskt dig ändå.

 Tröttnar du och gapar tillbaka – ta det lugnt, du är bara mänsklig. Alla har rätt att förlora tålamodet någon gång. Och tonåringen behöver gränser.

 Även om det verkar som om tonåringen slår dövörat till kan du vara säker på att han eller hon hör vad du säger.

 Prata med andra tonårsföräld­rar. Det är en lättnad att få veta att andra har det precis som du. Men vi tonårsföräldrar är ofta ensamma, vi hänger ju inte längre med våra barn i parken. Vi får lära oss att liera oss ändå. Nu mer än någonsin behöver vi varandras stöd.

Läs mer