Anna-Karin, 44: Frågade om han ville ha familj

Caroline Hougner

helskärm

Framtidsdrömmarna slår in. En efter en.

Man, två barn och eget hus. Nu är millenniedottern Elin snart femton och lika målmedveten som sin mamma.

– Jag vill bli skådis. Det är nåt jag är bra på, men eftersom det handlar om mycket tur, satsar jag på att bli nationalekonom.

Nyårskvällen för exakt femton år sedan var Anna-Karin Holmberg eller Kajsa, som alla kallar henne, för ovanlighets skull hemma i lägenheten i Huddinge med maken Mats.

– Vi vågade inte åka till Sälen, som vi brukar. Det skulle vara så långt till närmaste BB, säger hon.

Magen var stor och tung. Bäckenet uppluckrat sedan månader tillbaka och hon hade svårt att gå. Ambitionen hade varit att jobba in i det sista, men Kajsa insåg tidigt att det var sjukskrivning som gällde. Jobbet som hemtjänstassistent var en omöjlighet i det skicket.

Hon var 29 och hade livet utstakat för sig. Redan tre veckor efter att hon fått ihop det med Mats konfronterade hon honom om framtiden.

– Jag var helt ärlig. Det brukar jag vara. Jag ville inte ödsla bort tid på någon som inte var delade mina framtidsplaner, så jag frågade helt enkelt om han var intresserad av familj och barn, berättar hon.

”Gravid nästan på stört”

Mats var väl inte överentusiastisk över det där med barn, men sa iallafall inte nej. Så här långt senare är Kajsa osäker på vad hon hade gjort om han varit helt emot familjetanken. Eftersom hon inte kunde tänka sig barn innan de var gifta stundade snart bröllop och knappt tre år efter att de träffades första gången var första barnet på väg.

”Vi hade inte tänkt det skulle gå riktigt så fort. Jag blev gravid nästan på stört” sa Kajsa första gången vi pratades vid, strax före födseln. Hon tyckte det skulle vara kul om det blev en flicka, då hennes syskon bara hade grabbar. Efter lång väntan in på det nya Millenniet fick hon så en dotter. Över en vecka sen föddes Elin.

Blev en tuff tid

Kajsa var mammaledig och njöt av tiden med dottern. Ammade, tog långa promenader och umgicks med andra nyblivna mammor i en ”mammagrupp”. Tankarna på att bygga hus ute på Hasseludden, där svärmodern hade en tomt, gick i stöpet när de inte fick bygglov. Istället köpte de hus och flyttade på hösten från hyreslägenheten till ett villaområde i Solgård. Det blev en tuff tid.

– Jag tog hand om Elin. Mats jobbade och renoverade huset på kvällarna. Ibland åkte jag upp till mina föräldrars landsställe i Dalarna för att han skulle få jobba i fred, säger Kajsa som snart började jobba extra på kvällarna.

Dels för att dryga ut kassan, dels för att behålla kontakten med arbetskamraterna. Efter 1,5 år var föräldraledigheten slut och Kajsa gick tillbaka till hemtjänsten. Drömmen om att få jobb på ett gruppboende levde dock vidare och trots att hon inte beviljades studiebidrag började hon utbilda sig till undersköterska.

– Vi undrar ofta hur vi klarade det, men vi levde efter det vi hade, förklarar Kajsa som sedan återvände till sin gamla arbetsplats.

2004 föddes en liten Lina

– Jag ville ha nära till jobbet och ville inte att Elin skulle gå så långa dagar på dagis, och så trivdes jag väldigt bra där. Det var ett trevligt gäng, säger hon och tycker ändå det var värt att gå utbildningen.

Hon fick ju lite större befogenheter och bättre lön. Knappt var hon tillbaka i jobb förrän Mats bestämde sig för att läsa in behörigheten att bli elektriker och snart var nytt barn på väg. 2004 föddes en liten Lina.

– Det var planerat. Det kändes rätt. Vi var färdiga med huset och Elin hade fått vår fulla uppmärksamhet i fyra år. Och två barn skulle vi ju ha. Det har jag alltid sagt.

Det blir inte fler nu då?

– Nej! Nej, jag är 44 år. Det räcker.

Döttrarna går nu i fjärde och åttonde klass. De är varandras motsatser men håller enligt Kajsa alltid ihop ”om det är något”:

– Som nu senast då det var ett gäng maskerade tonåringar hoppade på en 7-åring på Linas skola, då blev Elin jätteförbannad och erbjöd sig hämta Lina efter skolan.

Medan Elin är extremt målinriktad, lugn, envis och alltid går sin egen väg, är det mer fart och fläkt kring Lina.

– Ända sedan de var små har det varit lillasyster som hittar på saker och bestämmer. Elin är så snäll så hon har låtit henne hållas, förklarar Kajsa som alltid låtit dem prova på de fritidsintressen de velat. Det har blivit en hel del genom åren. Dans, fotboll, innebandy och karate... De senaste tre terminerna är det teater som gäller för Elins del.

Vill hålla på med teater

– Inför högstadiet kom hon in i en teaterklass, men den blev inställd. Då var hon jättebesviken. Hon vill ju verkligen hålla på med teater. Nu har hon insett att det är ganska svårt och kommit på att man behöver pengar för att kunna köpa kläder och annat, berättar Kajsa och dottern tar över ordet.

– Skådis handlar mycket om tur, att bli upptäckt, så jag ska gå ekonomisk inriktning på gymnasiet och sen gå vidare till högskolan. Mamma och pappa har sagt att de vill hjälpa mig om jag fortsätter, säger Elin.

Orden bubblar ur henne. Det är så många tankar, så mycket hon vill, som att läsa mer engelska.

– Då kan jag bli nationalekonom och få åka runt i världen, säger hon.

Kajsa tycker en slags stress smugit sig över dottern och menar att det är betygen som oroar. Trots att hon pluggar mycket och får bra resultat undrar Elin ofta om det ska räcka.

– Vi försöker dämpa det där och påminna om vad som är viktigt. Det kanske inte är pengar. Man ska ha livskvalitet också, slår Kajsa fast.

Vad tror du Elin gör framöver?

– Hon kommer nog att läsa vidare på högskolan. Sedan vet jag inte. Jag vill att hon ska gå sin egen väg. Kanske tar hon ett sabbatsår och pluggar utomlands i England eller USA. Hon är jätteintresserad av språk och vill säkert ut och resa.

Vad gör du själv om tio år?

– Ja, nu jobbar jag ju som undersköterska på ett kommunalt äldreboende och är aktivitetsansvarig precis som jag alltid velat. Det är jättekul. Jag brinner verkligen för det här och har trevliga kollegor, så jag gör nog samma sak. Men, kanske inte på samma ställe. Jag har funderat på att prova privat verksamhet, men gillar inte pengatänket de verkar ha, att dra in på blöjor– obegripligt! Kanske har jag dragit ner på tempot. Jag jobbar heltid sedan några månader tillbaka och jag vet inte om det är värt att jobba så mycket.