Hon vill leva sitt liv bakom slöja

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-01

Elin Andersson konverterade till islam när hon var 23: Jag föll för reglerna

Hon är född och uppvuxen bland knätofsar och folkdräkter i Leksand.

27 år senare bär hon slöja och heltäckande svarta kläder. Elin Andersson har valt ett muslimskt liv.

Och visst finns det saker hon saknar. Som simning och musik.

Elin möter oss utanför Mariebergs köpcentrum i Örebro. Solen skiner och våren känns i luften. Hon utmärker sig i sin hellånga svarta klänning och stora, täckande sjal. Jag förstår genast att det är henne jag ska träffa och jag sträcker fram handen för att hälsa.

När fotografen Johan också vill presentera sig drar Elin bort handen och viker undan blicken. I stället säger hon bara hej och nickar.

– Det är ju lite ovanligt i Sverige att man inte tar i hand. Folk blir nästan kränkta om man inte vill hälsa. Fast det inte har något med dem personligen att göra. Det tillhör religionen.

Vi bestämmer oss för att äta lunch på ett ställe där de serverar vegetariska rätter. Om Elin ska äta kött måste det vara halal-slaktat.

Elin konverterade till islam när hon fyllde 23. Men vägen dit var inte helt spikrak. Som tonåring var hon upprorisk och ­lite av en värsting.
"Folk blir nästan kränkta om man inte vill hälsa"

– Jag festade för att passa in och duga, berättar hon. Jag både rökte och drack och det enda som räknades var att bli respekterad av killarna i gänget.

Elins röjande blev för mycket för hennes mamma. När hon skulle börja åttan tvingades hon flytta hem till sin pappa som då bodde mitt i skogen utanför Leksand.

– De hoppades väl att jag skulle lugna ner mig om jag kom bort från mina kompisar i Falun, säger hon. I Leksand började jag umgås mycket med bosniska ungdomar som var muslimer. Hos dem var det andra värderingar som räknades.

Även om hennes vänner inte var ”praktiserande muslimer”, det vill säga levde efter Koranen, var det ändå något inom islam som lockade henne. Men att läsa Koranen tyckte hon var för svårt.

– Jag började i stället ­läsa böcker om islam och fascinerades av sättet att tänka och handla. När jag var 19 slutade jag att dricka alkohol och när jag var 22 fastade jag under ramadan. Steg för steg började jag följa de muslimska reglerna.

Hon vet att många tycker att hon har valt ett begränsat liv. En gång blev en iransk kvinna jättearg när hon fick höra att Elin som är född i ett land där hon ”får allt serverat på guldfat” självmant har valt att ta på sig slöjan.

– Hennes erfarenhet var att hon tvingades bära sjal. Så har det ju aldrig varit för mig.

Hon inser själv att hon valt bort en viss frihet, men det verkar inte störa henne.

–Ì´1;Visst saknar jag att bada, rida och lyssna på modern musik. Men jag tänker att Gud vet vad som är bäst för mig och därför handlar jag som Han vill. Jag tror att allt har en mening ur ett större perspektiv.

Hon har slängt alla sina cd-skivor och numera får hon bara lyssna på muslimsk a capella-sång.

– Men det är svårt att undvika musiken helt, den finns ju överallt, i köpcentret och på tv, säger hon. Dessutom älskar jag att köra bil fort och förr lyssnade jag alltid på musik då. Nu för tiden blir det alltid P1.

Elin klagar inte över de strikta bestämmelserna, hon ser dem snarare som en trygghet.

– Jag föll för reglerna och att islam är ett helt koncept. Det är inget smörgåsbord där man kan plocka delarna som man gillar och rata andra. Men visst, vissa dagar är jobbigare än andra.

Hon tror att det vore lättare för henne att leva i ett muslimskt land eftersom hon då skulle slippa försvara sin tro. Hennes man Ismail kommer från Algeriet och de ska åka dit för att hälsa på hans familj i sommar.

– Vi har även pratat om att flytta dit, men jag vet inte hur det blir. Jag är lite rädd för att skillnaden kommer att vara stor när det gäller hur samhället fungerar rent praktiskt. Sverige är ju väldigt ordningsamt.

Ismail träffade hon genom sin ”wali”, en slags förmyndare, en kontaktperson för de män som ville komma i kontakt med henne. ”Walin” rekommenderade Ismail och sammanförde dem.

– De två första gångerna tolkade walin mellan oss när vi träffades, för Ismail pratade ingen svenska.

Tredje gången sa hon till honom att han minsann fick börja prata svenska om det skulle funka mellan dem. Så då gjorde han det.

– Därefter skrev vi på giftermålspapperna, berättar Elin. Då kunde vi börja umgås bara vi två och lära känna varandra. Det blev nästan som en slags dejting.

Enligt muslimska regler är det lättare att skilja sig om man väntar med att flytta ihop och leva som gifta ”på riktigt” – med allt vad det innebär.

– Innan äktenskapet är ”konsumerat” är det lättare att återkalla kontraktet, säger Elin. Därför valde vi att leva så i början.

Från början letade hon efter en strikt muslimsk man som ville leva hårt och enkelt.

– Men Ismail är inte sån och såhär i efterhand är jag jätteglad för det. Jag tror att det hade blivit alltför jobbigt med en sån relation.

Ganska snart blev Elin gravid och den tredje april kom en liten flicka till världen.

– Det kändes spännande men lite läskigt också. En helt ny liten människa, säger hon. Min mamma var med vid förlossningen eftersom det kulturellt inte är vanligt att männen är med.

Hon kommer att vara hemma ett tag med barnet men sedan vill hon tillbaka till sitt jobb. Även om Koranen föreskriver att mannen är familjens överhuvud och ska vara försörjare.

– Jag trivs jättebra på SCB (Statistiska centralbyrån) och vill gärna komma tillbaka till min tjänst. Dessutom är det jag som tjänar mest pengar i vår familj, skojar Elin.

Vi talar om hederskultur, arvsrätt, månggifte och stening. Elin är noga med att påpeka skillnaden mellan religionen islam och kulturen som skapats runt religionen.

– Hedersmord är ingenting som föreskrivs av islam utan har skapats av folket. Till arvsrätten finns det däremot förklaringar. Det är männen som ska försörja hela familjen, menar hon.
"Det är männen som ska försörja hela familjen"

När det gäller månggifte är hon tveksam.

– Jag respekterar att vissa väljer att leva så, men jag skulle aldrig klara av det. Vi har skrivit in i vårt äktenskapsförord att det automatiskt blir skilsmässa om min man vill gifta sig med en ny kvinna. Jag vill vara den enda kvinnan i vår relation.

Elin vill gärna flytta till ett land där samhället styrs av sharialagar, dvs muslimska lagar. Det innebär bland annat att otrohet ska straffas med döden genom stening och att tjuvar får sina händer avhuggna.

– I dag finns inget sånt land, ­menar Elin. Jag är för dödsstraff, det är alldeles för lössläppt i Sverige, säger hon. Våldtäktsmän borde kastreras. När det gäller otrohet gäller ju straffet för både kvinnan och mannen, och dessutom ska det finnas fyra vittnen till händelsen, vilket händer ganska sällan.

Hon anser heller inte att homosexualitet är rätt och medger att hon skulle få problem att acceptera om hennes barn är homosexuella, eftersom det strider mot det hon tror på.

– Samtidigt har jag inget att invända mot människor som är homosexuella. Det är inte tillåtet att ”utöva” sin homosexualitet som muslim, men att icke-muslimer gör det kan jag inte säga något om. Jag har ju själv fått välja min väg i livet, det minsta jag kan göra är att respektera andras vägval. Att känslor kan uppstå för en person av ens eget kön är jag säker på, men kärleken är till för man och kvinna, allt annat är en prövning från Gud att stå emot, säger hon. Men mina barn kommer ju alltid att vara mina barn. Och det är klart man älskar och respekterar sina barn vad som än händer.

När det börjar bli eftermiddag är det dags för Elin att be. Hon kan be nästan överallt bara hon vänder sig mot Mecka. För att kunna vara helt säker på riktningen har hon en liten kompass i nyckelknippan till sin hjälp. Eftersom solen skiner bestämmer hon sig för att be utomhus.

– Jag vill gärna vara någonstans där jag får lugn och ro. På den här platsen tog vi våra bröllopsbilder. Jag trivs här.

Maria Karlsson