”'Tjena Mick Jagger,' sa jag till pappa”
Daniel Pernikliski om att först tränas i att bli sexigare och sen bli patetisk för att man försöker
”Tjena Mick Jagger!” sa jag en gång till pappa, när han mötte mig i en nyköpt skinnjacka. Jag var runt tjugo och han runt femtio, och min idiotiska hälsningsfras antydde att han var för gammal för den där jackan. Den var inte extrem på något sätt, men det var ett plagg som jag inte förknippade med honom. Så jävla dumt. Som om det fanns ett datum då man måste sluta köpa kläder man gillar, och helt anpassa sig efter vad andra förväntar sig att man ska ha på sig.
Jag skulle sannolikt inte ha reagerat om det var någon annan man, utan det handlade om (förutom att jag var puckad) att det var min pappa. Ett barn/förälderfenomen helt enkelt. Men visst finns det förväntningar och riktlinjer också på mäns utseende, även om de är luftigare utformade.
För kvinnor är trycket utifrån mycket hårdare, med strikta normer att förhålla sig till, som säger vad som passar sig och inte i olika åldrar. Lite som att hela samhället är kvinnornas ondskefulla barn. Klär de sig exempelvis sexuellt utmanande, när de är ”för gamla” för det, anses det patetiskt. Som om det vore både tragiskt och stötande att människor med rynkor också är sexuella varelser.
Om man har börjat redan som ung, med att göra vad man kan för att se så fin ut som möjligt, är det rätt märkligt att man måste sluta med det bara för att man har blivit äldre.
Först tränas man i att man inte duger som man är – man kan alltid bli sexigare, snyggare och smalare – tills man en dag har blivit patetisk som ens försöker.
Det är inte lätt att göra rätt.