"Är livet på landet verkligen för barnens skull?"
Läs Åsa Erlandsons krönika
Min mamma har testat att ta hand om tre småbarn i en stuga med massor av skog, men inget varmvatten. När jag frågade om hon tyckte det var downshifting, tittade hon på mig som att jag inte var klok. I kväll startar teveserien ”Drömmen om landet” där fyra barnfamiljer testar lantliv. Varför vill man bo i en buske, bara för att man har fått barn?
Det är ju ”för barnens skull” vi gör det. Byter stressen i stan mot
stressen på Klaras Höns– och lanthandel som man startade i någon
avfolkningsbygd. För vad är det som säger att vardagen blir enklare
bara för att man bor nära träd, gräs och stenar? Tvärtom. Risken är
stor att du dras med samma gamla vardagsbestyr som förr, plus långt att åka till allt.
När min bekant Barnpsykologen fick sitt tredje barn gick hon också i landetfällan, sålde lägenheten och flyttade ut till en bondgård med
hela familjen plus 100 djur som ingen visste hur man tog hand om.
Barnen som bara skulle kunna springa ut så där härligt och leka sprang ut – till en åker. För att ta sig till närmsta kompis behövdes bil. Till slut flyttade familjen tillbaka till stan, ett krav från barnen.
Jag säger inte att alla barn trivs bäst i stan. Men att man kan fråga
sig vem som vurmar, vem som egentligen vill bo på landet. Är det jag
själv, barnen eller en idealiserad fantasi som spökar? Risken är att
många av oss hamnar i kategori tre för det är nog själva definitionen
av i–landsproblem att längta efter utedass.
Jag tycker också det är skitjobbigt med avgaser, sirener mitt i natten och att det känns som att ofrivilligt hamna mitt i en rugbymatch när man trängs på gatorna i Stockholm. Men lösningen ligger kanske närmare än man tror. Alla familjer som ställer upp i den nya teveserien kommer från huvudstaden och de behöver inte byta Audin mot en traktor för att få det lugnare. Det räcker att byta stad.