”Samma 'plötslighet' som spyan efter ett tequilarace”
Daniel Pernikliski om att stoppa huvudet i sanden i sitt förhållande
Det roar mig att så många har upplevt sin skilsmässa som så plötslig, som en blixt från klar himmel, att fenomenet har fått ett eget namn i USA: SDS (Sudden Divorce Syndrom). Skilsmässorna i sig roar mig naturligtvis inte, utan den grad av förvåning som tycks drabba de som blir lämnade. För allvarligt talat, hur plötsligt kan det vara?
Om beskedet att ens partner vill skiljas kommer som en blixt från en klar himmel har man levt med huvudet i sanden och förträngt att förhållandet har varit dåligt. Det är samma sorts ”plötslighet” som den ”plötsliga” hunger man kan känna när man inte har ätit på länge. Det är samma sorts ”plötslighet” som den ”plötsliga” spyan efter ett tequilarace. Ja, ni fattar, när strutsen lyfter sitt huvud upptäcker den att himlen som blixten kommer från är synnerligen oklar, varför den knappast borde bli förvånad.
På det hela taget tror jag att folk skiljer sig för lätt, kämpar för lite. Det är omöjligt att träffa ”den rätta”. Naturligtvis finns det mer eller mindre lämpliga parkombinationer, men ”den rätta”, som i en person med vilken det inte uppstår några friktioner eller dåliga perioder, finns inte. Är man kär från början är det stor sannolikhet att man har någonting värt att kämpa för, även när det blir dåligt.
Fungerar det inte ska man skiljas, självklart, men jag tror att få försöker på riktigt. Att försöka betyder inte att man ska stå ut ett antal år i ett dåligt förhållande och hoppas att det ska vända av sig självt. Då blir det till slut försent, och då ska man naturligtvis också skilja sig.
Men man ska inte inbilla sig att man har försökt.