På toppen av världen

RESA testade fem vandringsleder i Nepal

Massor av frisk luft, ingen stress, mycket motion och nyttig vegetarisk mat. Tappade kilon och skogshuggarkondition som bonus.

Att vandra i Nepal är rena hälsokuren, både kroppsligt och själsligt.

Följ med RESA upp bland Himalayas höga berg.

Tältet står som en grön nylonklick på Himalayas sluttningar. Vi har sovit på jordens tak. Det här är Nepal. Landet vilar bland molnen. Kungariket lever närmare solen än någon annan plats.

Morgon. Vaknar till surrande fnittertrastar och blå himmel. Utanför tältduken väntar Api Himal, västra Nepals högsta berg. Toppen skimrar i fjärran som ett väldigt, vitt utropstecken. Det är dit vi är på väg. Fyra turister, två guider, en vakt, en kock, två kökspojkar och elva bärare.

Varje dag är ett nytt äventyr. Fast ett bekvämt sådant. För 500 kronor bjuds vi på mat, logi och nepalesisk gästfrihet.

Från lägerplatsen hörs en röst:

– Tea is ready.

Sätter mig upp i sovsäcken. Smuttar på den ångande koppen. Snörar sedan på kängorna.

Utanför tältfliken lyser världens högsta bergskedja som elfenben. Frihetskänslan är berusande. Mot en fond av is och rhododendron pågår frukostbestyret. Tältplatsen ligger i en frodig glänta. I dess mitt sitter kocken Hari böjd över ett gasolkök. Frukosten är klar. Nygräddade pannkakor, müsli och toast.

Mellan tuggorna berättar vår guide Ram om dagens vandring:

– Stigningen är 600 meter. Lunch serveras i skogen. Sedan återstår bara tre timmars enkel vandring till vår campingplats.

Tidsangivelserna levereras som vanligt med en nypa salt. I Nepal kretsar knappt något kring klockslag. Solen går upp, solen går ner. Mitt armbandsur tappar betydelse. Äter när jag är hungrig, sover när jag är trött. Ibland är livet enkelt. Som här i en brant i Himalaya.

Stigen slingrar sig genom en skog fodrad av bambu, lavar och mossa. Det går stadigt uppför. Det är fysiskt ansträngande, men samtidigt ett träningspass med maximal skönhetsupplevelse. Tankarna reduceras till ett befriande här och nu. Upp, upp för nästa backkrön. Och så ett ständigt: ”Herregud vad vackert det är!”

Vid en liten bäck stannar vi och tvättar oss. Bärarna tuggar tobak uppblandad med betel. Vi tittar på varandra och flinar.

– Tiksa? Okej?

– Very tiksa! Mycket okej! svarar jag.

När solen står som högst serveras lunch. Bland kastanjer och valnötsträd dukas tallrikar och muggar av rostfritt.

Kocken Hari trollar med sina puttrande grytor. Det blir tibetanskt bröd, frasigt och friterat. Det blir makaroner, bönor och en mustig grönsaksröra med smak av vitlök och chili.

Vi äter, andas lugnt, dricker varm choklad och njuter av tystnaden. Skogen bjuder på försommargrönska trots att det är november. Sista byn är passerad. Bortsett från fåglarna är vi ensamma.

Några dagar tidigare var allt annorlunda. Nepal är ett halsbrytande koncentrat av kontraster. På en vecka går vi från tropisk grönska till evig is.

Chamliafloden pulserar till en början lugnt. Längre uppströms vrider bergen åt greppet. Stigen klättrar på en minimal avsats. Lodräta stup störtar hundratals meter mot fräsande kaskader och vattenvirvlar. Vid stupets kant löper den stig där vi vandrar. Landskapet är vilt och vasst, men ändå bebott. Bergssidorna är perforerade av byar och fält. Små, vita hus med skiffertak. Ris och vetefält.

Inget som byggts av människohänder har imponerat så mycket på mig. Landskapet är fullständigt inordnat i trappsteg. Verklighetens ”Stairway to heaven” finns här.

Byarna kommer regelbundet. Det är byar som i princip aldrig får besök av turister. Lunchen blir därför till en happening. Alla är på plats. Män, hundar, gamla gummor med kopparröd hy och guldringar i näsa och öron.

Här är det inte fult att vara turist. Snarare tvärtom. Skolbarnen får ledigt från undervisningen. Vårt följe är huvudattraktionen.

På väg mot sista tältplatsen. Stigen tar sats genom en urskog av gran, thuja och skägglav. Känslan går mot ”Sagan om ringen”, mot Midgård och Enternas rike.

I skogens mitt möter vi en karavan. Herdarna försöker hålla ihop flocken av tungt lastade getter. Höglandets potatis skall bytas mot slättlandets ris. Sällskapet försvinner i en djup sänka till ljudet av lastdjurens mässingsklockor.

Bakom nästa krök skymtar vårt eget följe. Bärarna har som vanligt gått i förväg. Allt är på plats. Mattält, toaletttält och de blå och gröna fjälltälten som innehåller våra dunsovsäckar.

Lägerplatsen känns som universums mittpunkt. Där äter vi middag. Vårrullar följs av bananpaj med kladdigt söt vaniljsås. Mörkret har lagt sig. Stjärnorna väver en brokad som på 4 000 meters höjd ser så annorlunda ut.

Stjärnorna är så stora. De lyser så starkt. Mot den mörkblå natten skiner Api Himal benvitt. 7 000 meter rakt upp i luften. Tanken svindlar.

I morgon står vi vid bergets fot.

På väg mot fred

Läs också:

Mikael Persson (resa@aftonbladet.se)