"Hello pretty – kom och ät"

Resa tar jobb som inkastare i Marmaris

MARMARIS.

– Var kommer du ifrån?

En vecka i turkiska Marmaris och man blir vansinnig av frågan.

Inkastarna jobbar varje kväll för att fylla restaurangägarnas bord, men det är en tuff kamp.

Aftonbladets reporter provade stans mest otacksamma jobb.

Jag ler. Drar i linnekanten, biter mig i läppen. Vickar lite prövande på en höft.

– Hej, var kommer ni ifrån? säger jag.

Ingen reaktion. Ett mörkare sällskap är på väg, säkert turkar. Snabbt ställer jag om.

– Hungriga? Får jag fresta med menyn?

Likgiltighet. Så danskar.

– God kväll, välkomna!

De hade visst redan ätit.

Efter en kvart ger jag upp. Skammen är för stor, de andra inkastarna är inte imponerade och jag får dåligt samvete för chefens tomma bord. I stället får jag flera råd.

– Prata högre. Följ inte efter någon. Fråga aldrig turkarna – de kommer om de vill och är hungriga. Få folk att stanna, sen kan du visa menyn!

Här krävs tydligen rutin.

Har jobbat elva år

Längs strandpromenaden lyses kvällen upp av färgade lampor – och av Kennet. Mannen som fått smeknamnet av svenska vänner heter egentligen Seyfi Salf, 27, och har jobbat här i elva år.

– Hello pretty gorgeous, jag ska göra något särskilt för er. Om ni inte gillar, ni behöver inte betala.

Seyfi har alltid jobbat här på somrarna, övrig tid sköter han en firma i Istanbul.

Vad får du i lön?

– Ingenting. Jag gör det för att det är kul, för att ha något att göra. Utan arbete står man still.

80 procent svenskar

Ali Akan, 28, står utanför en restaurang på en tvärgata till stranden. Ali har släkt i Lund och talar flytande svenska. När han sökte jobb i Marmaris blev han inkastare direkt. 80 procent av gästerna är svenskar.

– Först ville jag inte stå här. Jag tyckte att folk kommer väl om de vill. Men ägaren sa att vi måste eftersom alla andra gör så.

Flera inkastare jag träffar under kvällen är högutbildade, eller på väg att bli. Mehmet, 23, läser till engelsklärare men på dagarna pratar han med folk på stranden.

– Jag berättar om vår atmosfär och ger dem ett kort. Om de solar skämtar jag: No charge for the change of colour.

Det finns regler att följa berättar Mehmet och pekar ned på sina fötter.

– Om jag står nedanför den här trottoarkanten är det hustle och då tar polisen mig.

På somrarna jobbar han 16 timmar om dagen, utan paus.

– Det är tungt men jag arbetar för min skola, det är fattigt att vara student.

Som inkastare har han extraknäckt sedan han var elva. Mehmet vinkar med enorma rörelser. ”Hello, spice girls!” resulterar i leenden.

”Wow, är ni verkliga”

Utanför nattklubbarna används hela kroppen för att locka. Alex som kallar sig ”the best” dansar framför Turtle Karaoke Bar. Han tjänar 2??500 dollar i månaden på att flirta mellan 21 och 01.

– Om det är tjejer som går förbi säger jag ”Wow, är ni verkliga? Kom in får jag bjuda på en drink”, och så ser jag chockad ut. Om det är en familj säger jag att vi har en vänlig familjeatmosfär, att de ska komma in och ta det lugnt.

Madeleine Nordin och Stefan Sahlin från Uppsala tar en promenad i den varma kvällen. De tycker att det är skönt att bara fösas in någonstans ibland.

– Självklart kan inkastarna vara ganska jobbiga, när de är alldeles för på och man inte har något val. Men ibland är det skönt att någon annan tar beslutet.

Dessutom kan det vara underhållande, tycker de.

– En kompis berättade att när hon sa att hon var svenska sa inkastaren: ”Har du sett min häst?” På klingande svenska.

Inkastarnas bästa repliker

Ladda hem resguider!

Nina Marjavaara (resa@aftonbladet.se)