Välkommen till sultanens rike

Oman - alkoholfritt och dyrt men fullt av smittande leenden och glödheta vindar

Föreställ dig Oman.

Öken, beduiner, kameler. Knappast mycket mer, eller hur?

Försök igen.

Se prunkande grönska, vajande palmer längs kritvita stränder som vaktas av fort och fästningar.

Möt smittande leenden i ett vänligt land.

Nu är du framme i Oman på den Arabiska halvön.

Här börjar svenskarnas nya semester: glödhet, alkoholfri - och dyr.

Januar Corteza är en ung flygvärdinna som efter take off från Dubai försäkrar att jag valt rätt flight: Oman Air WY 506 till Salalah.

- Det är så vackert där, säger hon. Ett fantastiskt resmål!

Vi tar mark efter knappt två timmar, men jag är inte beredd på det första som möter oss: varmvindsfläkten.

Det bränner i huden. Solen är obarmhärtig. Vinden sveper fram över landningsbanan och vi småspringer för att komma iskydd inne i stationsbyggnaden. Plus 37 grader, i skuggan. Passkontrollen är en enkel formalitet. I ankomsthallen, inte större än en busstation i en mindre svensk landsortshåla, står en man i grön hotelluniform och håller en skylt: "Crown Plaza".

- Welcome.

Vi är tre personer som tar plats i en minibuss och vi åker den spikraka Al Matar Street så långt ögat når. Inte en bil på vägen. Inte ett fordon. Inte en människa. Det är en känsla av nordkoreansk ödslighet - men med påtaglig grönska och mäktiga palmer som reser sig över bananplantagen. Itio minuter tittar vi ut genom bilfönstren innan hotellanläggningen blir synlig. I den svala och smakfullt dekorerade lobbyn bjuds vi kokosnötter och mineralvatten.

Fyra brittiska par ockuperar de inbjudande solsängarna kring hotellets välskötta poolanläggning.

-Vi bor och arbetar i Muscat (huvudstaden). Vi flyger ofta hit för att koppla av under en långweekend, säger en av britterna som presenterar sig som John.

Två tyska pensionärsdamer söker skuggan under vasstaket på uteserveringen vid strandkanten. Fler gäster är vi inte den här dagen i början av april. Vi styr några få steg mot stranden. Nu pratar vi verkligen strand. Beach. En orörd raksträcka, mil efter mil av finkornig och ljus sand. Ivriga vadarfåglar springer fram och tillbaka och pickar föda där vattnet drar sig tillbaka efter den senaste vågrörelsen. Långt borta, knappt skönjbara på grund av att luften vibrerar av hetta och grumlas av soldis, står två män med ett fångstnät och håvar hem fisk. Plötsligt bryts vattenlinjen ett par meter ut.

- Svisch, svisch, låter ljudet när två delfiner visar sig i majestätiska och parallella bågrörelser innan de försvinner ner i djupet igen.

Kommer osökt att tänka på vad guideboken garanterar om du tar dig norrut längs kusten, till Ras al Hadd eller Ras al Jinz: mäktiga naturupplevelser, där samlas exemplar av fyra utrotningshotade sköldpaddsarter för att lägga ägg och sedan försvinna snabbt ut i Indiska oceanen.

Vi lämnar stranden och promenerar iriktning mot Salalahs centrum. Vid en parkeringsficka står en rad små "kiosker" som säljer bananer, kokosnötter, citrusfrukter och doftande papaya. Vi köper färskpressad juice och äter frukter så att vi blir proppmätta. Notan: cirka nio kronor för hela kalaset. En bil bromsar in när vi är redo att fortsätta promenaden.

-As-salaam alaykum! (frid vare med er).

En liten, svartmuskig man stiger ur. Han är klädd i vit dishdasha, en kumma, rund broderad mössa som är inlindad i en färggrann turban (mussar) på huvudet. Han granskar oss noga.

-Pratar ni spanska?

-Njae"

- I do speak english" säger han och övertygar oss om att han är rätt man för att bli vår guide och chaufför.

Ahmed Salim Al-Mosheki studerade på Kuba i sin ungdom. Där lärde han sig både engelska och spanska. Han flyttade så småningom till Jemen när landet var uppdelat i Nord och Syd. Sedan återvände han hem, skaffade fru och elva barn och bor i ett enkelt hus i Taqah, en liten stad 35 kilometer bort. Han äger sin taxibil och vi hoppar in.

Ahmed börjar med att lära oss den viktigaste artighetsfrasen som vi kommer att praktisera under hela den här resan:

- Wa alaykum as-salaam! (frid vare med dig/er också).

Från juni till september härskar kharifen i Dhofarprovinsen. Kharifen är de monsunvindar som letar sig in från Indiska oceanen och förvandlar Salalah till en knallgrön oas med vattenfall som forsar nedför de branta bergen Jabal Dhofar. Djupa raviner och dalgångar fylls med vatten. Medeltemperaturen sjunker och fuktdiset är en attraktion som får människor att fly från den outhärdliga hettan på Arabiska halvön och ta sin tillflykt hit. Landskapet står i osannolikt grön kontrast till ökenlandskapet som härskar i öknen al-Rub"al-Khali bortom Salalahs fondberg Jabal al-Qara och Jabal Qamar.

- I morgon åker vi på utflykt. Nu ska vi titta på staden, säger Ahmed och styr bilen mot Al Husn-palatset, sultanen Qabus sommarresidens. Dagens Salalah är själva stadskärnan som är sammanbyggd med byarna al-Hisn, al-Hafa, Dahariz, al-Balid och al-Rabat.

I Al Haffa-souken, den familjära marknaden, bestämmer jag mig för att bli lika stilig som Ahmed och alla hans landsbröder. Jag skaffar en huvudduk för 60 kronor. Ahmed knyter den i en turban på mitt huvud. Tro det eller ej - jag anar kvinnors leenden bakom deras burkor; många kvinnor möter min blick och nickar.

- Omani, very good, säger de och pekar på min huvudbonad.

Kvinnornas händer är målade med hennamönster och de har sin heltäckande svarta klädsel, abaia, och burkan som döljer ansiktet. Männen ser lika förtjusta ut över en främling i omansk utstyrsel. Den traditionella dolken, khanjar, fattas imitt bälte. Den är vanligare hos finklädda omanier än slipsen på börsvalparna på Wall Street.

- 75 rial, prutat och klart, säger den indiske butikschefen när vi har förflyttat oss till guldsouken på

Al-Nahdah Street.

Han visar en antik och vacker dolk.

1500 kronor? Jag backar ur affären och Ahmed låtsas som om han varken sett eller hört något.

Vi besöker nya souken, New Souq, också. Grönsaker, frukt och fisk till mycket låga priser.

Ett kilo söta, saudiarabiska dadlar för 20 kronor blir till slut vårt köp.

Det är något taffligt över duon som står i ett hörn av trädäcket som utgör golv på Dolphin Beach Restaurant. Mannen och kvinnan - ett egyptiskt par - nynnar arabiska slagdängor i playback-versioner som får oss att hoppas på ett strömavbrott. Det är bufféafton på Crown Plaza och maten är bra. Fräscha sallader, färsk fisk, goda kötträtter och söta desserter. Men förutom bakgrundsmusiken är det något annat som kommer att ge den svenska charterturisten huvudvärk: ölen, vinet och spriten - i alla fall är priserna smärtsamma.

En flaska Beaujolais: 640 kronor!

En sexa konjak till kaffet, kanske? 80kronor!

Öl, för 40 kronor burken, serveras mellan klockan 13 och 15 och efter klockan 19 fram till midnatt.

Stadens andra lyxhotell, Hilton, ligger tjugo minuters bilresa bort. Taxiresan enkel väg kostar 80 kronor - och väl framme så gäller samma regler och priser här.

- Jag tror att det serveras alkohol på en restaurang inne i staden. Men jag vet inte vad den heter eller var den ligger, säger Ahmed.

Han verkar förvånad över våra frågor kring alkoholen.

I Oman är den inte förbjuden, men det är heller ingen vara som brukas av medborgarna.

De har ännu inte mött svenska charterturister eller deras generella dryckesvanor under en solsemester.

- Jag vet att alkohol är dyrt, säger Ahmed oengagerat.

Han har rätt.

Hotellmaten och taxiresorna gräver också djupa hål i plånboken.

För att balansera budgeten stannar vi till på Baalbeck restaurant på 23 July street - vi frossar i libanesiska mezerätter och avslutar med kyckling-shawarma. Fantastisk mat som hade kunnat mätta ett helt kompani. Hela notan: 80 kronor.

Slutsatsen är enkel: Utanför de angenäma hotellens skyddade och dyra värld väntar smaksensationer för en spottstyver.

Öken. Bara grus, sten och sand. Vid horisonten reser sig de mörka bergen. Genom bilrutan liknar allt ett månlandskap - om det inte vore för kamelerna. De korsar vägen parvis. De står ensamma vid någon spretig och dammig buske eller förflyttar sig vaggande längs sanddynerna vid havet. Vi har tittat på det gamla och lilla fortet i sömniga Taqah. Vi har stannat vid utgrävningarna i den gamla handelsstaden Samhuram vid sundet Khor Rhori där exotiska fåglar häckar ostört i vassruggarna. Vi når fram till Mirbat, utflyktsmålet som för många hundra år sedan var omtalat för uppfödningen av arabiska fullblodshästar som exporterades till Indien och Östafrika. Vi stannar vid fästningen, en försvarskonstruktion i typisk arkitektur, och blickar ut över stranden. Ett gäng småkillar kickar boll. Fisknät hänger i målställningarna.

Längre bort i viken samlas några män och kånkar på feta tonfiskar som lastas på en bil där konstisen ryker från flaket.

Småkillar, tonårspojkar, män - men inga flickor eller kvinnor syns bland husen som är delvis förfallna.

Mohammed bin Ali var en helig man som dog 1135 och ligger begravd i en liten minaret som är stadens enda kvarvarande stolthet.

I skuggan utanför ett kafé sitter männen uppradade - några från stamfolket al kathir, andra utgörs av khuddam (ättlingar till afrikanska slavar) och andra är bahharah (fiskare av blandat ursprung).

-Ahlan wa sahlan (välkommen), säger en av männen medan de andra tittar klentroget på fotograf Sara Ringström och hennes digitala kameror.

Jebalifolket lever än i dag isolerat ibergen, men samlar sina getter och kameler i dalgångarna i Darbat dit vi når efter en skumpig bilfärd. En klunga småungar gallskriker och försvinner vesslesnabbt bakom klippor och buskar när vi visar oss. Beslöjade kvinnor meddelar via Ahmed att vi inte tillåts fotografera människorna här. De fruktar att bli avbildade. Deras män är på marknad långt inne iöknen och väntas tillbaka om några dagar.

- Vi kan åka till Sishi. Det tar ett par timmar att nå dit. Där i öknen kan vi träffa beduiner, föreslår Ahmed.

Det låter spännande att få träffa företrädare för de sex beduinska huvudstammar som lever kvar med sina kameler under bar himmel - men vår knappa tid medger inte den utflykten. Vi åker istället fem mil till Mughsail, en fantastisk strand som slutar i branta kalkstensklippor där havsvågorna i bland pressas upp till 30 meter höga vattenkaskader.

På det kyligt luftkonditionerade hotellrummet sträcker jag ut framför tv:n och får via BBC:s satellitkanal en påminnelse om vad som händer i världen.

Här, långt ner i Oman, känns mycket exotiskt. Men utflyktsmålen är få, staden liten, öknen oändlig och biltransporterna tröttande.

Kommer på mig själv med att bli kluven över beskedet på flygbiljetten: avgång imorgon med WY 506 från Salalah till Dubai.

Kommer jag att längta tillbaka?

Eller känna mig nöjd med att i grevens tid kunna lura hotelldöden...

Sture Olsson