Katastrofen i Fukushima: ”Om fem år kommer allt här vara rivet”

Uppdaterad 2024-02-20 | Publicerad 2018-08-18

Den 11 mars 2011 satte en för­ödande jordbävning i Japan i gång en tsunami som sköljde in över kust­remsan. De tre kärnkraftsreaktorerna i Fukushima exploderade.

Aftonbladet återvänder dit för att upptäcka att saneringsarbetet pågår – dag som natt – fortfarande. Sju år senare.

– Det är en skam att komma härifrån. Invånarna var inte bara kontaminerade av kärnkraftsolyckan, de har även blivit kontaminerade själsligen. Det här är en humanitär katastrof, säger lokalbon Toshi som följer med in i den röda zonen.

Fukushima station ligger knappt tre timmars resa från Tokyo med snabbtåget Shinkansen. Ett böljande landskap öppnar sig och risfälten avlöser varandra och Fukushima stad ser ut som vilken storstad som helst.

Men redan utanför stationen ser man första tecknet på att något inte står rätt till. Stationerna som mäter strålningen i luften står väl synliga i varje kvarter.

Det är drygt sju år sedan en jordbävning på magnituden 8,1 briserade ute i havet utanför Sendai och den efterföljande tsunamin tog allt i dess väg.

Bara några timmar efter tsunamin exploderade kärnkraftverket Fukushima Daiichi som ligger kant i kant med vattenbrynet, drygt sex mil från Fukushima stad. En av världens svåraste kärnkraftsolyckor var ett faktum.

Bara 500 har återvänt

Tsunamin tog 18 500 människors liv men kärnkraftsolyckan har påverkat miljontals invånare i regionen. Cesium förflyttar sig via luften, via vatten och tungmetallen letar sig in i kläder, mat, djur, natur och människor via nanopartiklar.

Seimei Sasaki, 92. Rymde från det tillfälliga boendet för kärnkraftsevakuerade, hyrde en bil och körde tillbaka till sitt hem utanför Odaka. ”Jag är inte rädd för lite cesium. Jag kan äta cesium”, säger han.

Efter 40 minuters bilfärd ut mot kusten börjar man inse vidden av katastrofen. Jag åker in i Odaka, i en stad i Malmös storlek. Det är något spöklikt över staden.

Här står trafikljusen på blink, inga lampor är tända i husen. Inga bilar i korsningarna … det är bara tomt, övergivet. Drygt 300 000 invånare evakuerades på några få timmar.

Bara 500 har återvänt – efter sju år. Odaka har i dag en restaurang, ett hotell, en skola. Med 15 elever. I mars i år öppnade tågstationen där snabbtåget Shinkansen förut stannade.

”Vi släppte allt vi hade”

Toshi är personen som ska ta mig in i den röda zonen med hjälp av ett specialtillstånd. Han räcker mig en geigermätare och klämmer fast en strålningsmätare i min jacka. Att bo i Odaka ett år motsvarar en röntgenscanning av hela kroppen. Åker du in i den röda zonen får du samma strålningsdos under tre timmars vistelse som en helkroppsröntgen vid ett sjukhus.

Med i bilen följer en fotograf från Odaka, Takenori Kobayashi. Han minns katastrofen som om den hände i går.

Den 11 mars 14.46 dog klockorna i den kraftiga jordbävningen. I byn Okuma finns en Familymart där tiden stått still.
Stationen i Oma. Hit gick snabbtåget Shinkasen innan den förödande kärkraftskatastrofen.
Vid stationen bodde många som arbetade vid det havererade kärnkraftverket Fukushima Daiichi.
Strålningsmätarna i städerna Okuma, Tomioka och Namne visar upp 2.407–4.400 mSv som mest.
Den mängd strålning som kroppen tar upp kallas stråldos och mäts i millisievert (mSv), tusendels sievert (röntgenstrålar är 4 000 mSv).

– Jag tog kameran och sprang ut, mest för att se om jag kunde dokumentera vad som hänt. Då såg jag hur asfalten började bölja sig och hur grundvattnet trycktes upp ur marken. Jag kände instinktivt, ”det här är inte bra. Det här kommer inte kärnkraftverket att klara”.

– Efter någon timme kom smällen. Det var en dov smäll trots att det är två mil till kusten hörde jag den … ett fräsande ljud. Jag förstod direkt vad som hände. Min fru fick panik. Vi släppte allt vi hade, packade våra väskor och satte oss i bilen och körde och körde. Vi förstod att något hemskt hade hänt men myndigheterna gav oss ingen information, berättar han.

Området – stängt för allmänheten

Långtradarna lastade med kontaminerad jord blir allt mer frekventa. Svarta plastsäckar samlas på stora fält och bryter av mot de gröna vidderna. Ju närmare vi kommer kusten desto fler blir de överfulla långtradarna.

Hus står tomma, trasiga fönster och dörrar på husen avslöjar kraften i jordbävningen. Porten till den förbjudna röda zonen ligger drygt två kilometer från de tre reaktorerna som exploderade den 11 mars 2011. Geigermätaren knattrar intensivt. Städerna Okuma, Tomioka och Namne tillhör den röda zonen och området är stängt för allmänheten om du inte har papper på att du bodde i området före kärnkraftskatastrofen.

Kärnkraftsområdet idag. Cisternerna innehåller kontaminerat vatten som Tepco kylt reaktorerna med efter härdsmälta.

I den röda zonen jobbar uppemot 4 000 personer med att sanera och försöka få bukt med sammanlagt tre härdsmältor.

”Världen verkar ha glömt bort den här platsen”

Den röda zonen visar sig vara platsen som Gud glömde. Vi passerar ett fält där avverkade bastanta cederträd förvaras. Hundratals – stock efter stock.

– Träden är kontaminerade. Det sitter i barken. De hugger ner träden för att kunna rena jorden, men var ska de göra av träden? Allt är förgiftat. Cesium är en tungmetall och den sjunker ner i jorden med en takt på två centimeter om året. Cesium sitter i trädens bark, i växterna och i vattendragen. Cesium gillar vatten, förklarar Toshi.

Förödelsen efter både jordbävningen och tsunamin syns tydligt. Kollapsade hus, cyklar som någon bara lämnat, en blekt fotboll. Kvarglömda kläder. Övervuxna trädgårdar.

Toshi berättar att det inte kommer hit så många journalister längre.

– Världen verkar ha glömt bort den här platsen redan. Men för oss som bott här hela vårt liv påminns vi varje dag om vilken fruktansvärd katastrof det är.

Kan bara vara i området i tre månader

Vi åker förbi arbetare i skyddsmunderingar. De är överallt. De borstar. Gräver. Jag börjar fundera på hur länge vi kan vara här egentligen för att inte äventyra vår hälsa.

– De som bodde här får bara åka in till sina hus i tre timmar åt gången, tre gånger per år. De får inte ta med sig några ägodelar ut ur den röda zonen eftersom allting är kontaminerat, berättar Toshi.

Svarta platssäckar med kontaminerad jord och avverkade träd med barken full av cesium bevaras sida vid sida på stora avfallsanläggningar.
Aftonbladets rutt i den röda zonen. Strålningen visas med gult där en är som högst.
Tre timmar i den röda zonen motsvarar en helkroppsröntgen på ett sjukhus.

Arbetarna kan vara i området i max tre månader, sedan har de uppnått den totala strålningsdosen för sin livstid. Naraha stadium, som förut var hemvist för Fukushimas fotbollslag, har omvandlats till en enorm scanning-central, inga tillhörigheter får lämna den röda zonen.

– De flesta saneringsarbetarna rekryteras från Vietnam och de förstår inte vad det är de tackar ja till. De bor i baracker utanför den röda zonen. Arbetet är väldigt fysiskt och psykiskt krävande och i tidningarna har man rapporterat mycket om psykisk ohälsa hos saneringsarbetarna, berättar Toshi.

”Det ni ser här i dag kommer inte att finnas kvar”

Vi åker upp på en platå, mätaren tickar frenetiskt, i horisonten ser man de tre kärnkraftsverken ägda av Tokyo Electric Power Company (Tepco). Här träffade strålningen som värst eftersom vinden låg på inåt landet. Här låg ett ålderdomshem.

Det är drygt sju år sedan jordbävningen och den efterföljande tsunamin ödelade området kring Fukushima. Men i den röda zonen, där strålningen är som högst från härdsmältan i kärnkraftverket Fukushima Daiichi, är det som att tiden har stått stilla.

– Patienterna på det här sjukhuset var de första som evakuerades, personalen gjorde en heroisk insats, alla patienterna överlevde. Det gick sämre på ett mentalsjukhus nere i staden, läkarna övergav sina patienter i panik och flera dog.

Toshi får tårar i ögonen flera gånger under vår färd. Hans föräldrahem ligger i den röda zonen. Övergivet, ett generationshem från 1800-talet.

– Jag åker hit då och då för att titta till huset, men det känns tungt i hjärtat, det är väldigt komplext.

Toshi berättar att området i den röda zonen kommer att jämnas med marken inom fem år.

– Det ni ser här i dag kommer inte att finnas kvar. Det är myndigheterna som bestämt att allt ska rivas.

Vi kör förbi kontaminerings- och avfallsanläggningen där man försöker rena jord genom vattenbad och stora förbränningsugnar. Det kontaminerade vattnet förvaras bara ett stenkast från havet i stora plastcisterner.

”Man ska inte visa glädje eller vara glad”

Tokyo Electric Power Company (Tepco) har ansvaret för att sanera området och Japanska myndigheter har förklarat den röda zonen en katastrofzon.

– Det flesta är arga på Tepco. Hela staden är emot dem … det är många upprörda känslor. Å andra sidan försöker Tepco bygga upp något nytt, men det kommer aldrig att bli som förut. Jag har en kompis som bor i det nybyggda området. En dag var han ute och joggade och fick sedan höra att personer hade synpunkter på det. Man ska inte visa glädje eller vara glad, man ska sörja … Det ligger en tung sorg över hela staden Odaka.

Staden Koreama som ligger närmast Fukushima vägrade ta emot kärnkraftsevakuerade och tusentals personer bor fortfarande i tillfälliga baracker i närområdena till Odaka.

– Det är en skam att komma härifrån. Invånarna var inte bara kontaminerade av kärnkraftsolyckan utan de har även blivit kontaminerade själsligen. Det här är en humanitär katastrof.

Fotnot: Toshi heter egentligen någonting annat men vill inte
gå ut med sitt namn.

Publisert:

LÄS VIDARE

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Jenny Åsell och Elvira S Barsotti
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET