Märkliga detaljen i Nordkoreas klack
Sportbladet på plats vid tårfyllda mötet
Publicerad 2018-02-16
PYEONGCHANG. Rent fysiskt är avståndet mellan dem bara åtta meter.
I praktiken är det som ett världshav.
På Yongpyongs alpinarena skedde det historiska mötet mellan Nordkoreas och det förenade Koreas hejarklackar.
Det började med glädje men slutade i tårar.
Plötsligt klev de upp för trappan. I röda overaller, stickade mössor och raka led. Den nordkoreanska hejarklacken som på många sätt förvandlats till både den kanske viktigaste symbolen men också den mest smärtsamma påminnelsen under OS i Sydkorea.
Symbolen för framtidshopp och gemenskap. Påminnelsen om den evighet som fortfarande skiljer nord från syd.
De har setts runtom på arenorna i Pyeongchang när de få nordkoreanska deltagarna tävlat under OS inledande veckor. Nu var de på plats vid de alpina backarna för att heja fram slalomåkaren Kim Ryon-Hyang.
”Hejar på ett förenat Korea”
Först när de bästa åkarna redan hade åkt, intervjuats och bytt om kom hejarklacken. Då återstod ändå fortfarande en god halvtimme innan Kim, sist i startfältet med nummer 78, skulle starta. Men det speciella med fredagens tävling var inte att den nordkoreanska klacken var på plats. Det speciella var att den blåklädda supporterskaran också var det.
På fredagen var de på den alpina arenan och mötte nordkoreanskorna med jubel och flaggviftningar. Det är också svårt att vifta bort symboliken i mötet. För nu satt de där med endast åtta stolsrader och en trappa emellan sig. Ändå utan att någon fick eller hade möjlighet att närma sig de andra.
Under den resterande delen av tävlingen umgicks de ändå – trots det såväl synliga som osynliga avståndet – när de växelsjöng samt dirigerade och applåderade varandra. De nordkoreanska flickorna med sina porslinsansikten, kontrollerade blickar och raka ryggar och de sydkoreanska ungdomarna med spretiga kläder, individuella frisyrer och lediga uttryck. Två tillsynes helt olika kulturer trots att det inte är mer än 70 år sedan de var en och samma.
Det är många märkliga tankar som kommer till dig när du sitter tre stolsrader nedanför den nordkoreanska klacken. Har någon av de här tjejerna också en farfar eller farmor avskild på andra sidan gränsen? Har någon av dem till och med en släkting isolerad ifrån dem som med hjälp av Röda Korset fortfarande kämpar för att få om så bara ett livstecken från sin familj igen?
Märkliga detaljen: Klädda i märkesglasögon
Det är omöjligt att fråga dem. Trots att bara tre rader skiljer oss är det rader belägrade av såväl en språklig som fysisk barriär. När fotograf Pontus Orre får ögonkontakt med en av de rödklädda tjejerna och firar av ett litet leende är säkerhetsvakterna snabbt framme och motar bort honom. Vakterna är klädda i helsvart och syns egentligen inte förrän de behövs. Gömda för att inte störa de bilder och filmer internationell press flockas kring klacken för att ta.
De må vara i Sydkorea men det är inget snack om att de fortfarande är isolerade. På båten där de bor, på toan dit de inte får gå obevakade, på bussarna med mörka rutor och fördragna gardiner som fraktar runt dem och till och med på läktaren mitt bland det övriga folkhavet.
De är 60 till antalet men omges av i alla fall 30 säkerhetsvakter. Bland dem män i koreanska landslagsoveraller som avgör när och var alla ska gå.
Den huvudansvarige står till höger om flickorna i rödvit overall och svarta handskar. Det senare ett privilegium medlemmarna av hejarklacken själva inte får åtnjuta. Istället sitter de snällt och klappar i takt med bara händer i den minus åttagradiga kylan.
Skorna, byxorna och jackorna är samordnade men solglasögonen skiljer dem faktiskt åt. Som ett litet instick av individuell frihet blänker de i olika färg och form. På några av dem går det till och med att ana märken. ”Fendi” – det världskända italienska modehuset med tyske Karl Lagerfeldt som chefsdesigner – lyser i solen på ett par. Symbolen för Christian Diors franska modemecka på ett annat. Klacken från den kommunistiska regimen bär märkesglasögon.
Kontrollerad Beatles-hysteri
Till sist kommer Kim Ryon-Hyang plogandes ner för backen med en så osäker stil att du bara vill skrika ”tyngden på dalskidan, älskling”. Men ner kommer hon. I mål är hon nästan halvminuten efter ledartiden men nordkoreanskorna jublar (om än utan den där frisläppta euforin) som om hon tagit guld.
De skanderar hennes namn, jublar när hon vinkar och följer varje steg hon tar. Det är en märkligt kontrollerad Beatles-hysteri kring Kim – OS sämsta slalomåkare. Bakom nordkoreanska jublar den blåa klacken lika högt.
Men vilka är de? Och vad är det egentligen för skådespel vi får se?
Är det här ett vackert och känsloladdat möte mellan unga människor från två sidor av ett delat land som fångats i en konflikt deras förfäder bär allt ansvar för? Kan det här till och med väcka en tanke och vilja om enighet och förbrödring när de nu sjunger ikapp här på läktaren på Yongpyongs alpincenter?
Bilderna är vackra och filmerna rörande men sanningen förblir tyvärr dold. När Sportbladet försöker tala med nordkoreanskorna blir vi vänligt tillbakavisade. När vi närmar oss de blå händer oväntat nog samma sak.
– Inga intervjuer, svarar en ansvarig person.
På väg bort från arenan får vi ändå kontakt med en av tjejerna i den blå klacken som kan engelska. Hon förklarar att de hejar på ett förenat Korea.
Men var är ni ifrån?
– Vi är från NCO, säger hon innan en man bryskt avbryter och upprepar orden ”inga intervjuer”.
När Sportbladet talar med en person med god kännedom om Sydkorea kan hon bara förknippa NCO med den militära beteckningen för underofficerare. Var de blåklädda utsända av militären? Var det här bara ytterligare ett propagandaskådespel?
Frågorna förbli tyvärr obesvarade men när nordkoreanskorna lämnar arenan brister det plötsligt för en av tjejerna i det blåklädda gänget. Vinkades farväl till sina nordkoreanska systrar bryter hon ihop i tårar och får tröstas av sina kamrater.
Något verkligt och mänskligt måste det trots allt ha funnits i fredagens möte. Jag vill i alla fall tro det.