Erik Niva om de ensamma mammornas VM 2018

avErik Niva

MOSKVA. Putins VM? Superstjärnornas VM? De peruanska fansens VM? Granens VM?

Visst, allt det där.

Men på ett tydligare sätt än någonsin tidigare är också VM 2018 de ensamma mammornas VM.

Förmodligen satt väl de flesta av dem någonstans och tittade på tv.

Vad tänkte de? Funderade de över sina liv och sina val? Skröt de trots allt för sina kompisar?

När Brasilien radade upp sig för att sjunga nationalsången inför den första matchen i VM-turneringen svepte kameran från det ena ansiktet till det andra.

Det här var ”A Selecao”, de eviga VM-favoriterna. Det beundrade, gulglittrande, glädjespridande landslaget från Brasilien.

Men det var också det övergivna landslaget, det faderslösa landslaget, laget där fler än hälften av startspelarna vuxit upp utan sina biologiska pappor.

Foto: MLADEN ANTONOV / AFP

Kameran gick från spelare till spelare, zoomade in deras ansikten i närbild.

Där var den ansvarstyngda kaptenen Thiago Silva. Hans föräldrar separerade när han var fem år gammal, och sedan dess har han aldrig sett sin pappa igen.

Där var kvicksilvret Gabriel Jesús. Hans pappa lämnade familjen innan han ens hade hunnit födas.

Real Madrid-stjärnan Marcelo bodde hemma hos sin mormor och morfar som liten, men han har ändå behållit en viss kontakt med sin frånvarande far.

Mittbacken Miranda har inte haft det alternativet. Hans pappa dog när han var elva år gammal, så hans mamma fick ensam bära ansvaret för att försörja och uppfostra tolv barn.

20 miljoner ensamstående mödrar i Brasilien

Paulinho var tre månader när hans pappa försvann, mittfältskollegan Casemiro var tre år.

Någonstans i Brasilien satt väl de här vinddrivna männen och såg sina söner förbereda sig för att försöka vinna världens största idrottsturnering.

Vad tänkte de? Kände de sig stolta? Ångrade de sig?

Enligt FN:s så kallade befolkningsavdelning så växer 14 procent av världens barn upp i hem där det bara finns en förälder, hushåll som i nio fall av tio sköts av en ensamstående mamma.

Det är inget ovanligt – spelare från singelhushåll finns i så gott som varje fotbollslag – och oftast inget som behöver vara så oerhört dramatiskt.

Men siffrorna varierar starkt från land till land, och för den delen även från undersökning till undersökning.

Häromåret genomförde Data Popular-institutet en studie som kom fram till att det fanns fler än 20 miljoner ensamstående mödrar i Brasilien, vilket i så fall skulle motsvara mer än 30 procent av familjerna. Enligt statliga IPEA är det snarare 12 miljoner hushåll som drivs av singelmammor.

Gabriel Jesús växte i alla fall upp i ett av dem.

Ända upp i tonåren var lägenheten familjen bodde i så liten att både han och en av hans bröder behövde sova i samma säng som deras mamma.

– När jag spelade för mitt pojklag Pequeninos minns jag hur jag såg några av de andra killarna efter matchen med sina pappor, och jag var ensam. Det var tungt för mig. Det märkte mig. Men nu, när någon frågar efter min pappa så säger jag att min mamma är min far. Hon gjorde allt för mig och mina bröder.

Ringer hem till mamma som målgest

Mamma Vera jobbade dubbla skift som städerska, gick upp klockan fem på morgnarna, tog tre olika bussar in till São Paulo, utvecklade en kronisk inflammation i armen.

På egen hand uppfostrade hon tre söner.

Hon var den bestämda typen av mamma, eftersom hon behövde vara det. Hon krävde att pojkarna skulle sköta skolan – ”är du svart och fattig måste du studera” – och att de började jobba extra som tolvåringar för att bidra till hushållskassan.

Dessutom var hon oerhört noga med att de respekterade kvinnor, att de gjorde rätt för sig i relationer.

– Ingen av mina söner ska göra någon annans dotter gravid utan att sedan ta ansvar för det.

När Gabriel Jesus först började göra mål för Manchester City förbryllades den engelska pressen av hans målgest, då han liksom låtsas ringa ett telefonsamtal under firandet.

Foto: Tim Ireland / TT / NTB Scanpix

Enligt versionen som först fick fart i tabloiderna var det en passning till en före detta flickvän som ignorerat honom. Nu skulle hon väl minsann svara, då han var rik och berömd?!

Så var det ju inte.

Varje gång Gabriel Jesus gör mål låtsas han istället ringa hem till sin mamma, hälsa ”Âlo Mãe!”. Så har han alltid gjort efter varje match – ända sedan han var liten – och så gör han fortfarande från Ryssland.

Inför VM tog även Brasiliens största telebolag Vivo fasta på det, baserade sin stora reklamkampanj på samtalen mellan mor och son.

– När jag tar upp telefonen så är det för att hedra min mamma och vår kamp. Hon är en superhjälte utan mantel.

Spelet har inte alltid flutit, men under de sekvenser då det gjort det har kanske Colombia presterat hela VM-turneringens mest aptitliga fotboll.

Den offensiva trion med Juan Cuadrado, Juan Fernando Quintero och James Rodríguez är oerhört begåvade spelare med liknande syn på fotboll – och med liknande erfarenheter i livet.

Alla växte de upp utan närvarande pappor.

Stjärnans pappa försvann under militärtjänstgöring

Det finns olika anledningar till att familjedemografin varierar från land till land. De senaste årtiondena har Colombia varit det latinamerikanska land där flest barn vuxit upp med en ensamstående mamma, och delvis går det såklart att koppla till den sociala situationen i landet.

Inbördeskriget. Drogkriget. Allt det där som plågat Colombia i mer än ett halvsekel.

James Rodríguez drabbades inte direkt av det – hans pappa lämnade familjen då han sjönk ner i alkoholismen – men båda hans offensiva lagkamrater gjorde det.

Juanfer Quintero kommer inte ens ihåg sin egen far, mannen som han ärvt sin talang av. Han var bara två år gammal när pappan inställde sig för militärtjänstgöring, för att sedan aldrig återvända.

Exakt vad som hände Jaime Enrique Quintero är fortfarande inte klarlagt. Han kom aldrig ut i fält för att omkomma i några reguljära strider, utan står bokförd som”desaparecido”, försvunnen.

Det som är känt är att han hamnade i konflikt med ett befäl, och att han sedan släpades ut ur en trupptransport högst upp på en bro.

Ensam kvar med två söner stod en 19-årig mamma. Juanfer Quintero har aldrig pratat särskilt mycket om sin barndom, men då han gjort det har han refererat till sin mor Lina som ”una guerrera”, en krigare.

Juan Cuadrado har berättat mer och oftare.

I takt med att han gjort avtryck i några av Europas största klubbar har hans berättelse spridits över världen. Egentligen minns inte han heller särskilt mycket, men han kommer fortfarande ihåg hur skotten lät. Han var fyra år gammal och låg under sängen då dödspatrullen mördade hans pappa, Guillermo.

Vanligt även i västvärlden

Efter det var det han och hans mamma Marcela mot världen.

Hon tog jobb på bananfabriken, tvättade och packade frukter som skulle exporteras till Europa. Ofta följde han med, hjälpte till med att klistra på etiketterna.

Medveten om att hon behövde förbättra livets odds skrev Marcela även in sig på kvälls- och helgkurser för att skaffa sig en utbildning. Juan Cuadrado brukade följa med dit också, sov under bänken medan hans mamma studerade.

Foto: LUIS ACOSTA / AFP

– Som tur var kom fotbollen och blev vår livboj – men hade den inte gjort det så hade vi hållit oss ovanför vattenytan ändå. Min mamma hade sett till det. Trots att vi hade det svårt var jag aldrig orolig, aldrig drabbad av någon sorts ångest. Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt min pappa, men jag visste att min mamma aldrig skulle lämna mig. Och det var allt jag behövde veta för att vara trygg.

När den engelska VM-truppen presenterade publicerade Marcus Rashford en bild på sin mamma på sitt Instagram-konto.

”Efter åren med dig stående vid sidlinjen i kylan och regnet, mamma, vi ska till VM”.

Det är sannerligen inte så att det här med frånvarande pappor är mycket vanligare i fattiga utvecklingsländer än det är i västvärlden. Länder som Danmark, USA och Storbritannien är länder där ungefär en tredjedel av barnen bor med en ensam förälder, vilket är fullt jämförbart med Brasilien och Colombia.

1 av 3
Jesus med sin mamma.

Oproportionerligt många av de här barnen tycks dras till idrotten, till fotbollen. För några år sedan uppgav Newcastles dåvarande manager Alan Pardew att 85 procent av ungdomarna i klubbens akademi kom från enföräldrahushåll.

Riktigt vad som hände med Marcus Rashfords pappa, Rob, har aldrig offentliggjorts. Det enda anfallaren själv har berättat kretsar kring hans mamma Melanie och hans fyra syskon, om uppoffringarna som krävts för att hålla ihop familjen.

Situationen runt Dele Alli är ännu mer komplicerad, ännu dunklare. Inför den förra säsongen meddelade han att han inte längre tänkte bära sitt efternamn på sin matchtröja.

– Jag ville ha ett namn på tröjan som representerade vem jag är, och jag känner inte att jag har någon koppling till namnet Alli.

Har aldrig förlåtit sina biologiska föräldrar

Kehinde Alli var en nigeriansk utbytesstudent som knappt ens kände kvinnan han fick barn med. De gifte sig, men skilde sig sedan bara en vecka efter att sonen föddes.

Som femåring skickades Dele Alli till Nigeria för att bo med sin pappa, men det funkade inte. Efter bara ett halvår satt han på planet tillbaka till England igen.

I just den här historien är dock inte den ensamstående mamman någon hjältinna. Mamma Denise fick fyra barn med fyra olika partners, men ingen av papporna stannade kvar i familjen. Hon utvecklade kraftiga alkoholproblem, och fick besök av socialtjänsten.

Foto: GIUSEPPE CACACE / AFP
Dele Alli

I praktiken blev Dele Alli sedan bortadopterad. Som 13-åring flyttade han hem till en av lagkamraterna i MK Dons juniorlag, och hans trygga medelklassvilla.

Sina biologiska föräldrar tycks han aldrig ha förlåtit. Förra året påstår hans mamma att hon väntade på honom utanför en av Tottenhams hemmamatcher.

– Jag hade ingen biljett, men väntade utanför och när Dele kom ut sa jag tyst till honom: ”Dele, det är jag. Din mamma”. Han stannade inte. Han tittade bara på mig, sa att han var upptagen och körde iväg. Jag var i tårar, det var hjärtekrossande.

Raheem Sterling har förlikat sig med sin barndom på ett annat sätt. Veckorna inför VM-turneringen väckte han både uppmärksamhet och anstöt då det visade sig att han tatuerat ett maskingevär på ena benet.

Själv försvarade och förklarade han sig på Instagram:

”När jag var 2 så dog min pappa efter att ha skjutits ner till döds. Jag gav ett löfte till mig själv att aldrig röra ett vapen i mitt liv, jag skjuter med min högerfot så den har en djupare mening”.

Och om inte dagens fotbollsspelare formulerar sig på Instagram så berättar de sin historia för biografisajten The Players Tribune. Efter den första VM-rundan publicerades beskrivningen av Raheem Sterlings livsresa, den som fick familjen att lämna Jamaica för England efter att hans pappa mördats.

– Min familj, vi var väldigt tajta. Vi var tvungna. Allt vi hade var oss, du vet?

Sterling köpte hus åt sin mamma

Under barndomen hände det tre, fyra gånger att Raheem Sterling fick ett sms av sin mamma Nadine när han satt på bussen från träningen. Meddelandet innehöll en ny adress. Det var där de skulle bo framöver, då de inte längre hade råd med det förra stället.

– Min mamma jobbade som städare på några hotell för att tjäna extra pengar och betala för sin utbildning. Jag kommer aldrig att glömma att vakna upp fem på morgonen före skolan och hjälpa henne att städa toaletterna på ett hotell i Stonebridge.

Raheem Sterling har vunnit ligan med Manchester City och spelat VM för England. Ändå beskriver han dagen då han köpte ett hus till sin mamma som sitt livs lyckligaste.

Dele Allis mamma är inte den enda föräldern som åkt till en fotbollsarena för att försöka återuppta kontakten med en förlorad son.

För knappt sex år sedan spelade brasilianska bjässeklubben Corinthians borta mot Náutico i nordöstra Brasilien. Mittfältsmotorn Paulinho hade brutit sig in i landslaget, och under uppvärmningen kom en av matchfunktionärerna fram till honom.

Det fanns någon i ena kurvan som ville prata med honom.

Träffade sin far framför pressen

På andra sidan publikstängslet stod José Paulo Bezerra Maciel, den far som Paulinho vid det laget inte hade sett på drygt tolv år. Han grät.

Ett kort och egendomligt möte följde, då en full kortsida och en hel klase kameror tittade på när far och son träffade varandra för första gången på över ett årtionde.

För ovanlighetens skull stannade sedan en av de försvunna papporna kvar och liksom förklarade sig för de som ville lyssna. Vad tänkte han? Kände han sig stolt? Ångrade han sig?

José Paulo Bezerra Maciel berättade om hur han flyttat 200 mil norrut efter separationen, tillbaka till regionen han kom ifrån. Till en början blev det några helgbesök, sedan blev det en del telefonsamtal. Men med tiden blev det ingenting alls.

– Jag ville inte störa honom. Han hade sitt liv som fotbollsspelare, och var upptagen med det. Men det har inte varit några bråk eller några problem. Jag är väldigt stolt över Paulinho och har aldrig velat såra honom.

Foto: FRANCISCO LEONG / AFP

Den framgångsrika fotbollskarriären hade han dittills följt på avstånd.

– När jag har kunnat har jag sett hans matcher på tv, och jag grät när jag såg hans namn i landslagstruppen för första gången. Det är en väldigt stor ära. Nu är jag väldigt glad att äntligen få se honom spela live.

När Paulinho mötte den brasilianska pressen efter det oväntade mötet med sin biologiska pappa var han märkbart omskakad. Han både grät, stammade och stakade sig.

Brustna hem bakom 1–7?

– Jag var inte beredd på att se honom. Min bror och min brorson åkte och hälsade på honom ifjol, men jag följde inte med… Det har gått många år sedan jag såg honom sist, men jag bär inget agg.

Jag önskar honom allt gott, vill att han ska vara lycklig… Men jag har själv en fyraårig dotter nu, och jag skulle aldrig kunna tänka mig mig att…

Här behövde Paulinho ta en kort paus för att torka tårar. Sedan samlade han sig.

– Jag hittar inte orden, eftersom jag föreställer mig min dotter utan mig… Jag måste verkligen tacka min mamma för att hon uppfostrade mig och min bror på bästa möjliga sätt.

Efter den outplånliga 7-1-förlusten mot Tyskland har diskussionen runt de brasilianska landslagsspelarnas mentala styrka och stabilitet accelererat ytterligare.

Finns det någon typ av förklaring till att de tappade bort sig själva på ett så obegripligt sätt? Är de på något sätt mer mentalt ömtåliga än andra?

Och så frågeställningen som faktiskt fått en hel del brasilianska idrottspsykologer att stanna upp:

Betyder det något att de har fler spelare än någon annan toppnation som kommer från brustna hem?

Det stannar ju inte vid de sex spelarna från startelvan.

Efter att yttern Taision förlorat sin pappa till missbruket var hans mamma beroende av donationer från kyrkan för att överhuvudtaget kunna ställa mat på bordet till de elva barnen.

Reservmålvakten Cassio har aldrig träffat sin pappa, som deserterade redan under graviditeten.

Fernandinho har pratat om hur chockad han blev när hans föräldrar separerade då han var i tonåren, och hur han sedan behövde bli som en pappa för sina systrar.

Dessutom finns högerbacken Fágner, som faktiskt bodde hos sin pappa och tappade kontakten med sin mamma efter deras skilsmässa.

João Ricardo Cozac är ordförande för idrottspsykologerna i São Paulo. 
– Kärnfamiljen är väldigt viktig för formandet av en personlighet. Och på så sätt kan frånvaron av en fader lämna enorma hål i en idrottsmans psykologiska utveckling.

Det behöver naturligtvis inte vara så. Olika sorters bakgrunder innebär olika saker för olika människor, och ibland kan en uppväxt vid sidan om kärnfamiljen generera både motståndskraft och drivkraft. Ibland betyder den inget särskilt överhuvudtaget.

Avstått idrottspsykolog

Med det sagt och skrivet menar ändå João Ricardo Cozac att den brasilianska fotbollen behöver bli bättre på att förstå

– De flesta av våra spelare kommer från fattiga eller brustna familjer, och en anledning till att vi har slutat att producera talanger är att de är så extremt emotionellt ömtåliga när de kommer in i proffsfotbollen. Och det går att dra en rak linje mellan den här ömtåligheten till både individuella och kollektiva prestationer.

Går det även att dra linjer till en 7-1-förlust i en VM-semifinal på hemmaplan? Utan tvekan, menar João Ricardo Cozac, som är förbryllad över att förbundskaptenen Tite valt att avstå ifrån att ta in en idrottspsykolog i sin stab.

– Det här laget har inte heller blivit testat ur en emotionell synpunkt. Hur kommer spelarna att reagera ifall de ligger under i en utslagsmatch? Vi vet inte mer om det än vi gjorde 2014. Det enda vi har gjort är att konstatera att det finns något som verkligen särskiljer vår spelartrupp från alla andra, något som garanterat påverkar hur den fungerar. Men ändå har vi inte utforskat vad det verkligen innebär.

Källor: FN, OECD, El País, The Players Tribune, KienyKe Revista, Don Juan, El Espectador, Globo, Placar, Folha de São Paulo, Lance, The Mirror.

ARTIKELN HANDLAR OM