Ken Olofsson minns sin vän Lasse Sandlin

När jag kom till Aftonbladets huvudredaktion i Stockholm 1968, rekryterad från Skåne, var en av de första jag träffade Lasse Sandlin. Han hade då varit anställd i två år, värvad från Gefle Dagblad. Vårt inledande samtal handlade inte om sport för vilket vi var anställda, utan om litteratur, enkannerligen Nils Ferlin, förgrundsgestalten bland Klarabohemerna (1898-1961). Han var en gemensam favorit. Med åren fördjupades Lasses och min vänskap, den varade varmt, innerligt och förtroligt tills hans livslåga släcktes i går.

Lasse blev för mig själv en sorts Ferlin och just under de många åren i Klara där Aftonbladet överlevde som den sista tidningen. Han var bohemen som praktiserade en annan författares maxim, Stig Dagerman: ”…komma försent så tidigt som möjligt.” Men Lasse missade ändå ingenting. Han var under flera år min chef och han hade järnkoll på allt som för varje dag skulle tillföra tidningen kvalité, fördjupning och nyheter. Det var trångt om utrymmet på den tiden, Sportbladets födelse var inte ens påtänkt vilket ställde krav på stramare texter och ett chefsskap som krävde gott omdöme i urvalet av material. Lasse var ett föredöme även på den punkten. Hans breda kunskaper på många områden blev en stor tillgång för tidningen.

Kunde ha blivit Expressen

Men det kunde också ha blivit Expressen. Efter militärtjänsten fick Lasse erbjudande om anställning på båda de stora kvällsdrakarna men han gjorde sitt val. Lasse, född i Hofors, röjde tidigt stora talanger för att skriva. Han bodde en tid hos en faster i Gävle och fick sommarvikariat på Gefle Dagblad, så började journalistresan. Hans stora intressen var idrott, särskilt bandy och fotboll, och musik.  

Lasses stora arbetskapacitet och kreativitet gjorde att han växte ut till en ambassadör för Aftonbladet och det var han ända in i kaklet. Han  flödade av idéer och arbetslust. Till det mest minnesvärda var luncherna när sista upplagan var tryckt. Det var på den tiden när inte så många (manliga) redaktörer hämtade barnen på dagis – Lasse satt i god tid och pratade om nästa dags tidning och skrev ner uppdragen på pappersservetter…

helskärm

Ett levande lexikon

Lasse hade ett brett register. På Aftonbladet blev han en ledargestalt – under en tid var han verksam på marknadsavdelningen – men det var som journalist och kolumnist han hade sina främsta kvalitéer. Han var ett levande lexikon – hans vänner och bekanta, och de kan räknas i hundratals i dag – kommer att minnas alla hans frågesporter. Men de kommer också att minnas en människa som hade den stora egenskapen att aldrig säga ett ont ord om någon annan person. Ja, vi kunde käbbla ibland, som bröder. När jag ringde och störde honom mitt under Melodikrysset i radion kunde han ryta till, ”lägg på, det är ju krysset…” I många år skötte han ”Sportfrågan, Kryss & Quiz” i Aftonbladet, ett populärt inslag hos läsekretsen. Lasse hade även på den fronten många supportrar. 

Det betydde inte att han var mjäkig eller feg i sin yrkesroll som tyckare. Efter Sveriges VM-fiasko i Italien 1990 (utslaget efter tre raka 2-1-förluster) skrev han i ett vasst inlägg: ”- - - Tretton fjantar förklädda till fotbollsspelare. Tretton skrämda typer som svek en hel nation när dom var skyldiga att vinna. Tretton Italienturister från Sällskapsresan 4” som för alltid kommer att förknippas med svensk fotbolls största fiasko någonsin.”  Han visste och kunde det han skrev om. Själv var Lass en lovande fotbollsspelare i unga år och i Aftonbladets korplag och Svenska Journalistlandslagets internationella VM-turneringar visade han sina talang; en känslig, finstämd vänsterfot i klass med idolen Nacka. 

helskärm

Oumbärlig i flera decennier

Om allt kunde vi prata; fotboll, bandy, familj, kvinnor, livet, medier. Sista diskussionen vi hade om tv var att han tyckte det var för mycket matlagning och väder, ”nu har jag legat här på sjukhuset i sex veckor och sett så mycket trams…”  

Jag vet stunder när han kunde dela kritiska uppfattningar men han uttalade dom aldrig. Han var den älskvärd, generöse och omtänksamme i livets villervalla. Därför stod han ut som en människa utöver det vanliga och för Aftonbladet var han i flera decennier oumbärlig, även efter Klara-epoken. Han har med sina breda kunskaper och sin långa, gedigna erfarenhet i den tuffa kvällstidningsvärlden också varit ett föredöme för nya generationer journalister – många har lyssnat på och lärt av Lasse Sandlin.

Lasse fick ett oförtjänt jobbigt slut men kunde ändå glädja sig åt att han levt ett rikt och spännande liv, uppskattat av så många. Och han hade glädjen att få sex fina år tillsammans med sin sista partner, Britt Damberg, vars intressen sammanföll med musik, resor och bandy (de såg bl a VM tillsammans i ett iskallt Ryssland). 

In i det sista kämpade Lasse mot sin sjukdom. Han var som vanligt den borne optimisten och när vi skildes för sista gången på sjukhuset stapplade han upp ur sängen och sa med en vinkning: ”Ingen är så gammal att han inte hoppas få leva ett år till.”

helskärm