”Jag är glad att de inte sänkte i fjol”
Stina Nilsson om kontrollbehovet, avsaknaden av kvinnliga ledare, kroppsbilder i sociala medier och sin dramatiska lönesänkning
Publicerad 2017-11-01
Med hundra dagar kvar till OS har ett av Sveriges största medaljhopp redan klivit in i sin bubbla.
Vi fick sju minuter på oss att försöka nå igenom den.
För Sportbladet berättar Stina Nilsson om sitt kontrollbehov, irritationen när lagkamraterna stjälper den, avsaknaden av kvinnliga ledare och sin dramatiska lönesänkning.
Men mest talar vi om tummar.
Drygt hundra dagar återstår till OS när Svenska skidlandslaget bjuder in till kickoff på ett luftigt kontor hos en av förbundets huvudsponsorer. I Charlotte Kallas frånvaro är det ett medaljhopp som sticker ut mest av alla.
En bestämd tjej på 24 år som i Sydkorea kan bli en ny svensk skidikon.
”Kan man nog diagnostisera mig med”
Det är tydligt att Stina Nilsson inte tummar på sina principer. Under åren i längdlandslaget har 24-åringen skapat både en osynlig och fysisk järnring runt sin person som ingen utan tillåtelse får tränga igenom.
Jag får berättat för mig hur hon puttat bort en radioreporter som i jakt på det perfekta ljudet kommit lite för nära. Hur hon klockat andra intervjuer för att se till att alla håller tiden. Det finns också gott om historier hur svårt det är att egentligen lära känna den riktiga Stina Nilsson där bakom den professionella fasaden.
I dag ska Stina Nilsson göra tolv intervjuer och alla har fått sju minuter på sig – inklusive förflyttning som det tydligt meddelas. Mellan två upphängda svarta skynken väntar Stina Nilsson och Stina Nilssons klocka på oss.
– Men det här med att klocka intervjuer började jag med förra gången så det är liksom något nytt. Men jag har insett att det är kul så jag kör på det jag tycker är kul. Och försöker att... Ja, inte tumma på mina principer.
Det här är första gången jag träffar dig men när jag läser på handlar mycket om din kontroll. På kosten, din noggrannhet med träningen, att du klockar intervjuer... Har du ett kontrollbehov?
– Det tror jag nog att man kan diagnostisera mig med. Ja, det tror jag.
Vad händer då till exempel om starten på ett lopp skjuts upp två timmar på grund av snöfall?
– Då är det så bra att jag kan sitta ner i båten också. Att jag inte behöver brusa upp mig utan kan ta ett steg tillbaka och låta någon annan ha kontrollen.
Hur gör du då?
– Jag försöker stänga av alltid. ”Okej, nu sitter jag här”. Jag kanske tar upp ett broderi. Jag kanske tar upp ett korsord. Bara tar det lugnt.
När du läser på om Stina Nilsson är det här också bilden du får. En 24-åring som är totalt dedikerad till det hon själv älskar men samtidigt gärna låter andra ta plats och föra åkarnas talan i frågor hon inte är lika engagerad i.
Kan bli 32 procentigt tapp i prispengar
Ett exempel är lönediskussionen inom skidsporten. Åkare från såväl Norge som Sverige har reagerat kraftigt på Internationella skidförbundets val att dela den totala prispotten mellan de 20 första åkarna istället för, som förra säsongen, bara de tio främsta. För Stina Nilsson kan det också innebära ett kännbart lönetapp.
Nilssons nio världscupsegrar förra säsongen inbringade räknat efter Fis minimumbelopp drygt 1,1 miljoner kronor. Skulle 24-åringen vinna nio tävlingar den här säsongen landar samma summa på 747 000 kronor. En sänkning med 353 000 kronor eller 32 procent.
Dessutom är den tredjeplats i Tour de Ski som förra säsongen innebar en ytterligare bonus på 250 000 kronor den här säsongen värd 25 000 kronor mindre.
Stina Nilssons syn på det hela?
– Jag ser inte så mycket på det. Det är ett faktum och jag kan bara vara glad att de inte sänkte den innan i fjol.
Har du någon åsikt om det?
– Inget jag kommer vilja prata om i media. Mina åsikter sparar jag helst till de jag vill prata om det med. Jag brukar inte vilja ventilera det offentligt.
Kommer du ta upp det här med era åkarrepresentanter?
– Nej, jag kommer inte brinna för den här saken så mycket. Det krävs att jag brinner för något väldigt mycket för att jag ska göra något åt det. Oftast sitter jag lugnt i båten.
Går det att bara stänga av så?
– Det är klart att det inte går att stänga av helt men man kan göra sitt bästa för att det ska lyckas.
Den här extrema kontrollen kring allt innanför den egna bubblan men ett på många sätt ibland totalt ointresse för det som sker utanför den känns samtidigt igen bland många andra elitidrottare.
– Jag tror många elitidrottare överlag är ganska speciella individer som tycker det är kul att utmana sig själva till gränsen. Alla vi är speciella individer som har sådana behov av att vilja göra saker så bra man bara kan. Jag tror att det har pushat oss att nå framgång i det vi samtidigt tycker är kul.
Hur hanterar du saker som inte är så kul? Ta skolan som exempel, tyckte du att den var rolig?
– Ja, jag tyckte faktiskt om skolan. Det var väl kanske för att det var kul att det var rutiner då. Jag tycker ju om klockslag. Ska man ses klockan 08:00 så är jag där 07:57.
”Jag vill inte bli tränare i den här organisationen”
Här visar det sig ändå att det faktiskt finns tillfällen när Stina Nilsson tappar sin kontroll och hon trots allt inte kan sitta helt lugnt i båten.
– Jag är alltid där tre minuter innan och jag blir stressad om någon inte är det. Jag förväntar mig att alla andra också ska vara det.
Är det någon som brukar vara sen?
– Ja, det finns sådana i laget som inte delar min syn. Jag är tidspessimist kan man säga. Jag tycker saker och ting tar mycket längre tid så jag lägger till lite marginal. Men det finns tidsoptimister i laget också. Jag tänker inte nämna några namn, men de vet om det...
Det tar inte lång tid att hitta den skyldiga.
– Jag är den som är sen, säger lagkamraten och kompisen Anna Dyvik med ett inte alls skamset leende.
– Jag får oftast springa till träningen för att jag har lite bråttom. Men jag är i alla fall uppvärmd när jag kommer dit. Jag är ganska tvärtemot Stina men man får lära sig att acceptera varandras olikheter.
De som ska optimera åkarnas samarbete är svenska skidlandslagets tränarstab. En snabb överblick över den väcker samtidigt frågor om hur representationen för damåkarna egentligen ser ut.
Hur ska ni få fler kvinnliga tränare tror du, Stina?
– Jag vet inte systemets gång så jag är helt fel person att fråga. Men jag hade gärna sett att det kom fler kvinnliga tränare men tillvägagångssättet för att nå dit har jag ingen aning om.
Vill du själv bli tränare?
– Ja, det skulle jag kunna tänka mig men inte till landslaget. Nej, nej, nej. Men jag tycker att det är intressant med träning och lägger väldigt mycket av min träning själv. Så själva grejen tycker jag är kul men jag tror ändå inte att jag skulle vilja vara med i den organisationen kanske.
Varför inte?
– Jag har ingen aning. Det är så svårt för mig att se det nu liksom. Det är kanske inte det yrket jag kommer fortsätta med efter karriären.
Vad kommer du fortsätta med?
– Jag är intresserad av kost, så något i den riktningen. Kanske något åt dietisthållet.
Kostfrågan har också varit en, om ni ursäktar uttrycket, het potatis inom skidvärlden. Norska skidförbundet gick nyligen ut med en varning till sina aktiva att inte lägga ut bilder med fokus på deras vältränade kroppar i sociala medier. Detta för att inte förmedla en skev kroppsbild med orimliga förväntningar till de unga skidåkare som har landslagsstjärnorna som sina idoler.
– Jag har själv väldigt lite fokus på min kropp i sociala medier utan jag vill dela med mig av de grejer jag hittar på. Jag unnar mig också en pizza ibland och äter en glass ibland. För mig är det viktigt att visa upp att det handlar om en balansgång i livet. Det handlar inte bara om att överleva utan om att leva också. Om jag bara skulle äta det som rent kostmässigt är helt riktigt så tror jag att jag skulle tumma ganska mycket på min livskvalité och det är jag inte beredd att göra.
Nej, för Stina Nilsson tummar inte på saker. Efter sju minuter och 13 sekunder är vår intervju slut.
– Fy fasiken, säger Stina Nilsson besviket över missen med 13 sekunder.
– Nu måste jag bli hårdare till nästa gång.