”Någon gång måste man ju bli normal”

Publicerad 2016-06-30

”Silver-Emma” om framtiden, zikavirus och hur hon ska bli ”Guld-Emma”: ”Finns inget annat”

För åtta år sedan blev hon ”Silver-Emma” med hela svenska folket – nu går Emma Johansson för guld i sitt sista OS.

Sportbladet träffade stjärnan och pratade framtidsplaner, zikavirus och gulddrömmar.

– Det finns inget annat när du lägger ner så mycket tid som jag gör, säger 32-åringen.

Emma Johansson har bestämt sig sedan länge.

Den här säsongen blir hennes sista, sedan trappar hon ner. Tankarna på att lägga av fanns redan för fyra år sedan, men sjätteplatsen i London fick henne att tänka om.

– Jag hade ett så dåligt år hela 2012 så jag kunde inte avsluta då. Jag kan inte avsluta med ett OS i London. Det ska vara karneval, det ska vara på riktigt. 

32-åringen från Sollefteå har precis vunnit sitt 14:e SM-guld och tagit farväl av hemmapubliken. Nu väntar en träningsperiod hemma i Norge innan OS-äventyret börjar.

– Banan är väldigt tuff. Den sista långa klättringen är extrem. Det är på näppen till att den kanske är lite för lång så jag ska in nu i min träningsperiod och har ganska tydlig fokus på långa klättringar och på min vikt också för det kommer att bli viktigt.

Hur går det till, det känns inte som att du har jättemycket att ta av?

– Nej, det är inte så mycket och ta av. Men 1,5 kilo, det tar jag. Det är mer bara att träna bra och inte ha de här extra treatsen och kanske att man väger maten lite mer. Har du bara bra rutiner på vilodagarna brukar det komma av sig självt.

Hon tränar 1 000 timmar

Johansson har en supersäsong bakom sig och är rankad etta i världen, men hon ser sig inte som den största favoriten i OS. Hon är dock inte nöjd med silvret från Peking och sticker inte under stol med att hon går för guldet i Rio.

– Det är klart att jag inte är nöjd. Hade jag varit färdig hade jag inte satsat så hårt som jag gör. Jag tränar upp emot 1 000 timmar per år. Jag siktar högt. Jag vet att det är en väldig utmaning och jag vet att man kanske är tuff och hård mot sig själv som går ut och säger att jag går för guld, men det finns inget annat när du lägger ner så mycket tid, säger hon.

Vad har du offrat längst vägen?

– Jag har offrat otroligt mycket. Bara som i går, då var hela min familj i Stockholm hos min kusin och firade midsommar. De fyller år, de tar studenten, de gifter sig. Det är så mycket du försakar, som du inte kan vara med på. Men du vinner mycket också. Jag träffade Martin (Vestby, man och tränare) genom idrotten och jag har otroliga vänner. Men det är just den här familjebiten som är tråkig. Det är väl lite därför som jag har bestämt att efter det här året är det färdigt.

Vad ska du göra efter karriären?

– Familj är ju det som står högst upp. Man kan ju hålla på hur länge som helst men som kvinna, någon gång måste du ju bli normal. Du kan inte både producera ungar och bedriva toppidrott så det är väl det som är det stora målet. Sen vet jag att det inte bara är gjort i en handvinkning och det här jävla zikaviruset och allt.

Är du orolig för det?

– Nej, jag är inte orolig. Men det blir mycket myggstick i Rio, roll överallt. Det är inget jag funderar jättemycket på och jag har ett år kvar på kontraktet med laget så jag kanske kommer köra lite cykelcross och mountainbike medan jag funderar på vad jag ska jobba med. Även om jag skulle få zikaviruset går det väl ur kroppen. Solskenshistorien är att vi blir gravida och kan ha en drös med ungar och leva livet.

Är kritisk mot media

Trots att hon är rankad etta i världen och ett av Sveriges största medaljhopp får Johansson inte speciellt mycket rubriker i svensk media – förutom när det är OS.

Det är något hon kan störa sig på.

– Det blir nästan lite komiskt. Okej, ni kan ställa krav på mig till OS men jag kör 70 andra tävlingar per år och då skrivs det ingenting. Jag ska inte säga att jag skrattar åt det, men det blir komiskt att media kommer nu. Samtidigt är det min chans att få synas. Det är jätteviktigt för mig, speciellt om man ska tänka på framtiden. Även om cykling är en liten idrott hoppas jag få ett jobb inom idrotten. Därför är det viktigt för mig att synas, men det är synd att man nästan bara får chansen vart fjärde år.

”Bara i Sverige det är litet”

Känner du av pressen extra mycket eftersom du kanske inte är van vid den?

– Nej, jag har den här pressen på mig själv och det är bara jag som kan ställa krav på mig. Jag är inte van att press och media skriver om mig heller därför tar jag lite kontroll över intervjuer och allting.

Johansson fortsätter:

– Ute i världen är cykling jättestort. Det är bara i Sverige som det är litet, även om vi har många bra cyklister. Men det är tv som styr. Det blir förändringar, men jag kommer inte att få vara med om de stora pengarna.

Hur känner du för det?

– Det är surt att man inte... om man ska jämför med herrcyklisterna sitter de och tjänar stora pengar. Men om jag hade cyklat för pengarna hade jag slutat för länge sedan. Jag cyklar med hjärtat och det tycker jag är ganska skönt. Då blir det inte bara ett jobb heller. Du gör det för att du älskar det och då ger du aldrig upp.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.