”Det här är kanske allra sista chansen”

”34-gruppen” hoppas på första guldet för Villa Lidköping

avMarcus Leifby

LIDKÖPING. Det brukar sägas att till konsten att leva hör konsten att vänta.

Men nån jävla måtta får det väl vara?

8-4, 5-0, 6-5, 5-2.

Som ett rinnande vatten kommer de, resultaten i de fyra finalförlusterna som Villa Lidköping har samlat på sig genom åren.

– Närmast var vi nog 1983, säger Claes Malmqvist som spelade finalen för Villa. 

– Då hade vi ett ”skött i stölpen” med två minuter kvar.

Det var Christer Källqvist som träffade stolpen och finalen slutade 0-0, och sedan körde Boltic över Villa i förlängningen och vann med 5-0 på Söderstadion.

Nya tag.

34 stycken i ”34-gruppen”

Vi sitter i ett fikarum i Sparbanken Lidköping Arena i Lidköping och fikar, jag och ett 30-tal äldre herrar som alla tillhör ”34-gruppen”.

De är 34 stycken, och de väntar alla på det första SM-guldet för Villa Lidköping, klubben som grundades 1934.

– Jag ställde mig i kö när jag var 58 år och blev den förste under 65 år att komma med i gänget, men det är klart, jag hade bara bott i stan i 38 år, säger Claes Malmqvist, en av ”spolingarna” i gänget.

– Man kommer inte in i den här klubben om inte någon trillar av pin. Någon måste gå bort. Det är stenhårt. 

1 av 2 | Foto: ANDERS DEROS

Varje onsdag klockan 09.00 träffas de för att fika, prata skit och hjälpa till om det behövs. 

De flesta i gänget – som ”Krullen”, ”Belle”, ”Acke” och ”Fiskarn” – har haft någon funktion i klubben, antingen som spelare, tränare eller ledare.

Några i lokalen har spelat de där finalerna som inte riktigt gick som det var tänkt, de andra stod bredvid och tittade på.

Lyssnar man på samtalen runt fikaborden hör man hela tiden någon säga ”vi spelade här”, ”vi byggde där” och ”kommer du ihåg när”. 

På matchdagar tar de emot på parkeringen, städar arenan, hänger upp reklamskyltar och säljer programblad och 50/50-lotter.

Och så väntar de.

– Guldet ja. Det kommer, det kommer, säger Claes Malmqvist och verkar så där lugn som en supporter egentligen inte borde vara ett par dagar före en SM-final där klubben han hållit på hela sitt liv kan ta sitt första SM-guld någonsin.

Väntar på bättre tider

De är tålmodiga här i Lidköping. 

Bra på att vänta.

För många är det vad supporterlivet handlar om.

Vänta på nästa säsong, nästa match, vänta på att domaren ska blåsa igång matchen, vänta på att domaren ska blåsa av matchen.

Vänta.

På bättre tider, på sämre tider.

Vänta på att kronofogden ska sparka in dörren till kansliet, eller på att den gula färgen på text-tv-sidan ska ändras till blått. 

En som har väntat länge nog är Harry Ahlén, gruppens underförstådda ledare.

Harry föddes 1931, tre år innan Villa bildades, och har verkat inom bandyn i hela sitt liv. 

Först som spelare, senare som ordförande 1953-1974, ungdomsledare och som anställd på kansliet i 19 år. 

– När jag växte upp fanns det inga pojklag, det kom senare. Vi blev invalda i föreningen när vi fyllde 18 år och jag har för mig att den första medlemsavgiften jag betalade var 50 öre per år. 

”Konservburk med stenar i”

I Lidköping fanns redan två bandylag – Västerlunds IK och Sjödalens IK – och när Villa kom för att träna på stans bandygryta släckte vaktmästare Almblad belysningen.

– Vi spelade med en liten konservburk med stenar i, för då kunde vi höra var den var. Och så hade vi månskenet. 

Målvakterna vek en Göteborgsposten dubbelt och stoppade ner i byxorna som suspensoar.

I slutet av 40-talet bestämde sig Villa-folket för att gräva en egen ”gryta” och på den vägen var det. 

– Vi spolade isen med ”mössvatten”, alltså vatten från en mosse, och när solen sken blev isen som guld, man såg ingenting. Och vi hade inte några tröjor utan spelade i kavaj, det gick bra det också, berättar Harry.

När han behöver hjälp att komma ihåg rätt årtal finns kanslisten Katarina Carlsson alltid nära till hands.

– Hon har koll på allt. Det var jag som anställde henne, den bästa värvningen jag gjort. Då var hon bara en liten flicka. Hur länge har du varit här nu? 34 år?

– 35.

I dag är Villa Lidköping världens största bandyförening.

Klubben har 485 licensierade spelare och 33 lag i seriespel, de har ett publiksnitt på 3300 personer och inför säsongen sålde de 2250 årskort.

Alla väntar på en och samma sak. 

Foto: ANDERS DEROS
Harry Ahlén, Göran "Fiskarn" Johansson och David Karlsson.

David Karlsson, Villa-spelaren som gjort över 1000 mål och som under sin nionde säsong i klubben slog Villa-ikonen Mikael Arvidssons målrekord på 561 mål, tittar förbi.

Hans chef på banken, Anne Fortea, har varit snäll nog att ge honom en timme ledigt. 

Räntorna är ju ändå oförändrade.

1987 stod David på Söderstadion och såg sin pappa Thomas Karlsson vinna SM-guld för sitt IFK Motala, och 2010 spelade han i Hammarby när klubben tog sitt första SM-guld någonsin.

Den berömda ”kräksnömatchen”. 

”Jag känner ingen press”

Nu är förhoppningen, är känslan i lokalen där 30 herrar i 70-årsåldern sitter och skrapar lotter, att han ska daska in ett par bollar och ta med sig det där SM-guldet hem till ”Lisch”. 

Press, kallas det.

– Nja, men jag känner inte det, inte på det sättet. Känslan är mer att det skulle vara för jävla roligt att glädja dem med ett SM-guld. De har ju varit med om alla finaler, vissa har till och med spelat finalerna. Det hade varit fint att bli den som slår i spiken.

– Och visst är det speciellt att vinna första SM-guldet, jämfört med det 17:e. Så är det.

Harry nickar och jag känner mig som en vandrande olycka som ställer frågor om den där SM-finalen, vad som händer på lördag kväll och andra eventualiteter. 

”Om”:et.

Supporterns värsta förtryckare, men också det som skänker hopp när allt håller på att gå åt helvete.

– Jag har levt ett helt liv med den här klubben. Det har varit jobbigt många gånger men jag har aldrig haft tråkigt. När jag och gumman är osams, eller inte tycker samma, brukar hon säga till mig; ”åk ner till Villa du, så blir du på bättre humör”.

Foto: ANDERS DEROS
Harry Ahlén.

Harry spelar alltid på att Villa ska vinna med 5-3, varenda match. 

Finalen på lördag ser han hemma. 

Är du nervös? 

– Nej, inte särskilt. Det är klart att det ligger där i baknacken, att det kanske… inte går vägen. Jag har alltid tröstat mig med att så länge Villa är bra och inte vinner guldet, då finns det något att sträva efter. Men nu börjar det dra ihop sig. Ska jag få uppleva ett guld är det nog dags att ta det nu. Det här är kanske sista chansen.

Det finns många tillfällen i ens liv som aldrig kommer.

Men Villa Lidköpings första SM-guld är inte ett sådant, enligt Harry.

– Villa vinner med 5-3.

ARTIKELN HANDLAR OM