Niva: Fotbollen blir sig aldrig lik
Niva: Ingen mer Pirlo, ingen mer Xavi – fotbollen blir sig aldrig lik
En match är vunnen, en buckla är utdelad och något långt mycket större än en era har härmed tagit slut.
Ingen mer Pirlo, ingen mer Xavi.
Fotbollen blir sig aldrig lik igen.
Så där stod han till sist med matchbollen under armen och sina lagkamrater omkring sig.
Det var när Xavi gjorde sin testamentesliknande intervju med El País häromveckan som de bad honom att definiera sin idrott. Han behövde inte ens tänka efter.
– Fotboll är en boll och några kompisar.
En boll och några kompisar, sedan ordnar sig resten. Xavi hade allt han behövde där han stod på ett podium i Berlin, och i mitten fanns det dessutom en stor, skinande buckla som extra bonus.
Bollen in under tröjan, pokalen högt upp i luften.
På planen nedanför stod de tappra Juventusspelarna och försökte hantera sin besvikelse. Bara en av dem applåderade när Xavi först hivade upp Champions League-bucklan.
Vem? Andrea Pirlo, såklart. Klass dras till klass.
Tidigare hade det varit några hjärtskärande ögonblick strax efter slutsignalen, då Andrea Pirlos mask av ouppnåelighet till sist rämnade. Där och då var han inte längre den svalt överlägsna fotbollsaristokraten, utan då var han en gråtande mittfältare som förlorat sitt livs sista stora final.
Vem som sökte upp honom för att trösta? Xavi, naturligtvis.
Begåvningen ligger i att läsa
En innerlig omfamning och några snabba fraser senare var tårarna ersatte av leenden och skratt. Så bottenlöst hemskt var det ju faktiskt inte. Bara en fotbollsmatch. Två förjävla bra lag, och ett som behövde förlora. Som det var, som det är och som det alltid måste förbli.
Själv är jag nästan jämnårig med både Xavi och Andrea Pirlo.
När de nu försvinner från Europa är det som om de tar med sig en stor del av fotbollen jag själv växte upp med. Som alla andra idealiserar jag ju gärna sånt som formade min egen syn, men ni får helt enkelt ha överseende med några förenklingar.
För mig symboliserar de här eleganterna en tid då fotbollen var både enklare och mer komplicerad. Inte lika genomsyrad av kommers utanför planen, inte lika baserad på fysik innanför linjerna.
Xavi och Pirlo var inte starkare eller snabbare än några andra. De gav matcherna ett tempo, snarare än att bara åka med snälltåget. Deras begåvning låg i att läsa ett spelmönster, att behandla en boll och att skicka den vidare till den bäst placerade lagkamraten.
Så förbaskat märkvärdigt var det inte, och det fanns inte heller någon anledning att låtsas som om det vore det.
När Xavi fortfarande gick på högstadiet försökte han dölja att han spelade för Barcelona. Han gick aldrig ut i klubbkläder, eftersom han var orolig för att hans skolkamrater skulle börja behandla honom annorlunda ifall de fick reda på det.
Fotbollen behöver inte vara en söndersvulstad stjärnkult. Matcherna måste inte vara förpackade som månlandningar.
Champions League-final i Berlin mellan Barcelona och Juventus? Ett Berlin som sponsras till stillastående, världens allra största tv-evenemang? När allting kommer kring är det också en gräsmatta och två mål, en boll och några kompisar.
Tog med sig bollen
Samtidigt är ju inte ens de här avskedsbilderna så entydiga som de borde få vara.
Lite väl ofta ser vi det vi själva väljer att se, och när Michel Platini omfamnar Xavi och räcker över bucklan är det frestande att måla upp en sepiatonad bild av en idealiserad fotboll långt bort från alla Fifa-skandaler.
Med andra ögon? Då är det en pamp som röstade på Qatar som ger ett pris till en klubb som sponsras av Qatar, ledda av en lagkapten som är på väg att flytta till Qatar.
Existerar den rena elitfotbollen överhuvudtaget längre? Har den någonsin gjort det?
Jag vet inte, men jag vet i alla fall att Xavi och Andrea Pirlo spelade fotboll på ett sätt som gjorde att jag ville tro på mina egna illusioner. En plats där de dikterar passningsvillkoren kommer alltid att färgas av ett magiskt sagoskimmer.
Men nu ska den ena västerut, den andra österut och fotbollen kommer aldrig att bli sig lik igen.
När Xavi marscherade ner från prispodiet gick han tillbaka ut på planen och sjöng Barcelona-hymnen för full hals. Kaptensbindeln satt fortfarande kvar på armen, matchbollen höll han hårt under armen.
Fotboll är en boll och några kompisar. Xavi tog med sig bollen när han gick.