Tack och lov för morsorna!
Brenning: Ni räddade Idrottsgalan
Det var pudrat, pinsamt och pajigt men när jag till sist vågade titta upp från skämskudden igen hände något.
Plötsligt blev det på riktigt.
Tack ska ni ha, morsorna! Ni räddade Idrottsgalan.
Idrottsminister Annika Strandhäll hälsade välkommen till Idrottsgalan genom att på svengelska konstatera att det är ”stark competition mellan kandidaterna” och redan där och då gjorde jag mitt första försök att skicka 60-tummaren ut genom fönstret. Som tur var hade jag kedjat fast tv-apparaten i väggen med ett gammalt cykellås. För ja, jag var ju beredd på just det här.
Hade mitt Idrottsgalan survival kit
Jag hade, som brukligt är, mitt ”Idrottsgalan survival kit” med mig. Cykellåset, skämskudden och det snart 15 år gamla familjespelet där du får ta en Dumle varje gång Tomas Brolin eller J-O Waldner syns i bild på ett evenemang där efterfesten egentligen är själva huvudnumret. Jag tror för övrigt att just det där familjespelet är en stor bov i det hälsodrama den ironiskt nog för kvällen sjuke Prins Daniel talade om under galan.
Kudden kom också väl till pass när jag (då med åtta Dumle i munnen) konstaterade att den första stående ovationen kom redan till prisutdelaren (!) i den inledande kategorin.
Men sedan hände något. För sedan kom Anna Holmlund.
Annas blick rakt in i kameran fick Globen att tappa andan. Mitt i den penslade glamouren och spacklade fasaden kom någonting verkligt och rusade rakt genom tv-rutan. Helt plötsligt blev det på riktigt och det var både sorgliga och imponerande starka bilder.
En påminnelse om hur hjälplöst utelämnade åt vårt eget öde vi alla kan vara men också hur vi med ibland ofattbar vilja och övertygelse kan slå tillbaka oddsen igen.
Det fanns annars som vanligt så mycket att irritera sig på. Så mycket att raljera kring.
Hur SVT bäddade in sin illa förtäckta reklam för egna serien Grotesco genom att slå ett slag för Metoo innan de bara minuter senare skickade ut Jill Johnson på scenen med uppskattningsvis 15 uteslutande manliga musiker i ett nummer som avslutades med att Jill slet av sig kjolen. Hur Petter ”Ålder är bara en siffra men en smärtsamt hög sådan” Askergren tyckte sig behöva ett par vadarbyxor för att inte dras ner i underhållningssörjan som är Idrottsgalan. Eller det faktum att Twitter svämmades över av irriterade tittare som rasade mot att fotbollslandslaget inte var nominerade i kategorin Årets lag utan att bemöda sig att kontrollera att kvalsegern mot Italien kom efter att nomineringarna spikats.
Nu hade de inte en chans
Men jag struntar i det. Jag kommer till och med låta motiveringen ”Hon har gjort raketkarriär inom statlig förvaltning” till en av prisutdelarna passera förbi. Likaså det faktum att Östersunds tränare Graham Potter fick pris som årets ledare för en femteplats i allsvenskan och kvalifikation till Europas b-slutspel för klubblag i fotboll. Inte ens det faktum att ett VM-silver i diskus räckte till priset som ”Årets manliga idrottare” (eller att priset märkligt nog fortfarande är delat mellan kvinnor och män ) berör mig i kväll.
För i morgon är allt det glömt. I morgon kommer jag bara ha tre tydliga minnen kvar av det förvirrade potpurri av dålig musik, halvkända figurer och usla beslut som Idrottsgalan är och förblir.
Anna Holmlund och Sportspegeln-pristagaren Börje Andersson-Junkka så klart men framförallt morsorna!
Underbart och se
Det var underbart att se chocken när de fyra damerna stegade upp på scenen för att dela ut priset i kategorin där deras egna söner var nominerade. Hur Peder Fredricsons blick panikartat sökte efter nödutgångsskyltarna. Hur Badou Jack stressdrack åtta liter vatten bara under det första talet. Det var fantastiskt för att det var på riktigt.
Där satt årets fyra främsta manliga idrottare i Sverige (nåja) väl förberedda på allt som skulle kunna tänkas ske under galan. Utom just det här. Nu hade de inte en chans. De tvingades vara sig själva framför tv-kamerorna – något snart unikt i den överregisserade nöjesindustri sporten förvandlats till.
Det var extra vackert för att de förmodligen allra viktigaste personerna i deras karriärer nu också fick sin stund i rampljuset. Företrädare för den grupp ofrivilliga som gör att svensk ungdomsidrott fungerar och som lägger grunden för de pristagare som hyllas på Idrottsgalan. Mammorna och papporna. De som skjutsar, betalar, uppmuntrar och tröstar. De som gör 100 procent av jobbet innan Graham Potter, Rikard Grönborg och Vésteinn Hafsteinsson och de andra tar vid, slipar till och får ära och berömmelse.
Tack Idrottsgalan för morsorna! Allt annat är av det – och bara det – skälet förlåtet.
Ja, allt utom att hästpassageraren vann igen förstås. Ridsportsverige slösar alltså telefonpengar på en kille som fick en ponny när han var tre år?
Prtoo!